Varje gång man springer ett lopp har man fullt av åsikter efteråt. Ibland har allt flutit, ibland är man bara arg. För att ingenting flöt. Iformloppet i Malmö tjugohundranånting var min värsta upplevelse. Det har jag haft i baktanke när jag nu skulle arrangera eget. Ändå är det som verkar så lätt i teorin, lite mer komplicerat i verkligheten. För ingenting blir ju riktigt som planerat…
Förstasidan i Sydsvenskan
07.45. På plats i startområdet 45 minuter innan nummerlappsutdelningen ska öppna. Det borde räcka för att smälla upp ett bord och lägga fram grejerna. Tar fyra minuter så är första person på plats och vill hämta nummerlapp. Rotar i panik upp grejerna. Av ordningen jag planerat är ingenting kvar. Från det att jag lämnar ut hennes lapp tittar jag inte upp ur mina nummerlappspapper förrän två timmar senare. Vi är tre personer som jobbar på högvarv men kön tar aldrig slut. Sju minuter innan start är alla nummerlappar utdelade… Trots den milslånga kön är ingen irriterad. Stämningen är fantastisk och Stävie visar upp sin soligaste sida.
10.05. Får skjuta lite på starten för att nummerlappsutdelningen drog ut på tiden. Fem minuter sena sticker första gänget. Musik i högtalarna. Och ca 25 minuters paus innan folket ska börja droppa in igen. Njuter av stämningen, snicksnackar med alla fantastiska funktionärer.
Caroline är löpande funktionär. Hon har fått paus mellan tältbygge och tältrivning och ska springa banan. Alldeles för snabbt dyker hon upp. Oro i magen. Vad har hänt? Det visar sig att folk springer fel. Trots en minutiöst noga planerad uppsättning av markeringar har något gått galet. Vi har lånat markeringarna och på en av dem råkar det stå siffran 13. Vi har sagt att man inte ska bry sig om siffror, bara färg, men när de som ska springa 6,5 km får syn på siffran 13, tar de i panik ANDRA HÅLLET. Trots avspärrningar. Kris och panik. Caroline hänger en mössa över skylten för att inte lura fler och hämtar sedan Fredrik med släggan för att slå upp fler skyltar.
Johan Reberg in action (foto lånat här)
Förväntar mig en anstormning av arga löpare men alla är bara så glada. Ingen bryr sig om några hundra meter hit eller dit. Folk skrattar när de inser att de sitter inne med segertiden trots att de inte är snabbast. Jag kliar mitt hår över hur det ska gå att sammanställa resultatlistan. Stävie Trail har nämligen inga chip. Bara penna, papper, fyra klock-funktionärer och en klocka.
I mål värmer solen. Och kall blåbärssoppa kanske hade passat bättre än varm. Bullar, bananer och utlottningspriser. Mingel och prat. Och önskemål om favorit i repris.
Kommer hem. Slutkörd men enormt glad. Glad för den mest fantastiska feedback. För stämningen på plats. För alla som hjälpte till som funktionärer. För alla som sprang och delade med sig. För alla 50000 kronor som nu kommer diabetesdrabbade barn till godo.
Sen börjar efterarbetet. Resultatlistan. Fem timmars datorarbete. Vissa osäkerheter reder vi ut med hjälp av den film vi spelat in. Fel-springningarna kan vi inte göra något åt, men vi korrigerar några tider utifrån vad personerna i fråga berättat för oss om sina genvägar. Såklart ingen exakt vetenskap, men det gör inget. För det här var äkta glädje från början till slut.
Tack alla för igår! Får man sova nu?