Lilltjejen orienterar. Hon började nog mest för att JAG tyckte det verkade kul. Ni vet det där med att föra över sina hemliga drömmar på sina barn…
Anyway. Hon gillade det och blev kvar. Efter 1,5 år som titta-på-förälder tog jag mig äntligen i kragen och gav mig ut på en runda själv. Eller två blev det faktiskt. För det var så kul.
Fick en snabb genomgång av färger och figurer, vad som betydde vad. Lite kände jag igen från högstadieorienteringen men det mesta rörde jag ihop till en enda tjock soppa. I ett underbart ösregn cruisade jag genom skogen på jakt efter de orange skärmarna. Lika lycklig varje gång de fanns där jag ville ha dem. Lite olyckligare den gång den inte gjorde det… Och hur var det nu? Betydde den där krumeluren egentligen grop eller sten? Eller höjd???
Ser framemot att testa vidare nästa torsdag. Kan man orientera öppnar sig ju nämligen en hel värld av nya spännande lopp. Och det vill man ju inte missa!
