Det fanns liksom inte på kartan att jag skulle åka hem härifrån utan att springa de 42,2 kilometrarna. Jag verkade inte vara ensam om den tanken. När vi kom till Central Park strax efter halv nio i morse kryllade det av folk med samma plan för dagen.
Starten i värsta bästa löpvädret. Kallt och soligt.
Här följer berättelsen som skulle handla om runners united, festivalstämning och en enda 42 km lång glädjeyra. Men temat för dagen blir annorlunda. Vet inte om det är min 5 veckor långa försoffningsprocess, eller den amerikanska frukosten som ska få skulden, men dagens 42 km var de längsta i mannaminne.
Trängselmässigt ungefär som Stockholm marathon. Och grymma supporters längs vägen! Ett långpass lite utöver det vanliga!
Jag kan inte peka på vad som är fel, men det går trögt. Vi springer jättelugnt men minsta uppförsbacke dödar mig. Och uppförsbackar är det gott om! Benen gör oförskämt lite ont, de är mer att de inte går att flytta på. Lite som död materia.
Utsikt över Jaqueline Kennedys reservoar. Och ytterligare en hejarklack!
Vi springer 4 varv i parken. De första två varven funkar, men hela tiden med inslag av halsbränna. Varv 3 börjar det bli långtråkigt och varv 4 är en enda längtan till mål. Kan tänkas att två 10-timmars dagar på stan, samt undermålig sömn inte är bästa uppladdning inför ett marathon, om än i långpassform. Inför sista varvet sätter jag mig ner och äter en energibar. Hade jag tagit mig friheten att blunda hade jag somnat direkt. Jag är trött.
Ont lite här och var efter 35 km. Passar på att stretcha…
I mål på 4:17. Trött och frusen!
Så här i efterhand är jag glad att det inte blev ett riktigt marathon. Jag hade inte velat slösa den upplevelsen på en sån här ringrostig kropp. Jag är dock nöjd med att jag trots den katastrofala uppladdningen kunde springa hela vägen.
Med tanke på hur många supportrar som var ute idag är jag mer än sugen på att uppleva the real thing. Jag hoppas att vi får möjlighet att flytta fram starten till nästa år.
Dags att börja spara pengar…
