Det här kommer bli världens längsta race report. Från världens coolaste lopp. Förmodligen orkar ni inte ens läsa hälften, men jag vill få med allt. Från början till slut, i minsta detalj. För att jag aldrig ska glömma detta fantastiska lopp. För att jag ska kunna gå tillbaka och minnas. Ett ego-inlägg alltså. Men ni får hemskt gärna hänga med!
Klockan 05.30 sätter vi oss på bussen till Staten Island där starten ska gå en herrans massa timmar senare. Vi är påpälsade till tänderna men fryser ändå vid blotta tanken på att vistas utomhus i FYRA timmar innan start. Temperaturen visar ca 2 grader och det blåser ruggigt mycket.
06.15 är vi på plats i startområdet. Hela stället ser ut som ett flyktingläger eller Roskildefestivalen dag 3. Folk ligger och sitter om vartannat i outfits som ingen modebloggare kunnat drömma om. Jag känner mig jättestylish i min Dunkin’ donut-mössa. Funderar stillsamt om det verkligen kan vara värt denna väntan!
Picknick in da park…
Vår start går 10.05 och 10.04 står vi fortfaranda i bajamajakön. Funktionärerna upplyser oss om att vi måste komma i väg NU om vi inte ska flyttas ner till nästa startgrupp. Racer-kissar och ger oss iväg som typ sist och nästsist i vårt startled. Fötterna är stelfrusna och känns jättemärkliga att springa på.
Loppet börjar med uppförsbacke. Över den första bron som ska ta oss till Brooklyn. Vi har bestämt oss för att springa tillsammans i Fredriks fart. Det betyder en lugn mara för mig och jag ser framemot att bara njuta av stämningen. Suga åt mig av hejaropen och high fajva. Kollar in utsikten och fascineras.
Direkt efter bron möter vi publiken för första gången. En 2.5 miljoner stor hejarklack som kommer att täcka nästan varenda millimeter fram till målet i Central Park. Att jämföra med publiken vid Stockholm marathon som brukar vara 100 000…
VI har namn på tröjan och får personlig peppning hela vägen. Go Anna. Go Fredrik. Stämningen är stundtals helt galen. Det känns som världens fest. En parad utan dess like. Det känns som jag är en superstar. Jag har gåshud. Och det är inte av kyla…
Publikens skyltar är underhållande. Jag glömmer helt bort att jag springer.
”Seems like hard work for a banana”
”Hurry up. The Kenyans are drinking your beer”.
Vid 35 km brukar jag börja längta i mål. Idag börjar jag få ågren över att det snart är över. Jag vill ha mer. Har inte ont någonstans och pulsen har aldrig varit över joggpuls. En skön känsla i hela mig. Ett långpass i väldigt gott sällskap. Fredrik har ont men säger inget. Och jag frågar inte. Vill inte att han ska känna efter. När vi kommer in i Central Park har vi massor av energi. Vi hittar ett skönt flyt och glider förbi folk. Ständigt med ett leende på läpparna. Jag tror tamejtusan det är ansiktsmuskerna som fått jobba hårdast idag. Är nästan säker på att jag log hela vägen.
Går i mål enligt plan ”under fyra timmar” med två minuters marginal. Det blev inget pers för Fredrik men båda två gjorde för första gången andra halvan fortare än första. En fantastisk feeling att ligga i omkörningsfilen och orka gasa i uppförsbackarna även när det närmar sig slutet.
Ska man springa ett marathon i sitt liv är det definitivt detta. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag får möjlighet att göra det igen. Måste bara fylla spargrisen först…
