lopp

Fick frågan vad man äter när man springer 75 km. Vad magen fixar och hur mycket energi som går åt. Jag var livrädd för att få energitorsk och satsade på better safe than sorry. Såg till att aldrig gå tom och fyllde på hela tiden. Har ingen aning om hur andra gör men det här fick jag i mig:

– Sportdryck, Skratch lab. I ryggan från kilometer 1. Den är mild och känns aldrig sliskig.
– Hammergel. 1-2 per varv. Den enda gel som funkar för mig.
– Chips. Älska salt!
– Hönökaka med skinkost. Förmodligen det godaste som finns!
– Pizzasnurror, 2 st.
– Getraw bar, 1 st.
– Blåbärssoppa

På den menyn tog jag aldrig slut på energi och det var en bra blandning mellan salt och sött, varmt och kallt. Hade jag fått önska något hade det funnits en latte i målgång, men Fredrik ville inte släpa med maskinen… hur tänkte han då?

Resultatlistan publicerad nu och jag hittar mig själv som nr 4 av 8 av tjejer. Totalt av alla startade haltade jag in på plats 34 av 83, ett resultat som jag faktiskt är grymt nöjd med på mitt livs första ultralopp. Lite fler bilder från min dag (ursäkta urusuel kvalitet…):
  Nervös inför start…

 
Mot varvning efter varv 3.

 
Underbart med dagsljus!

Inför varv nr 5. Humöret på topp. Kroppen inte lika mycket på topp. Funderar på en hämnd-julklapp…
Graciös som få i uppförsbacke modell brant-och-vill-aldrig-ta-slut…

Och nu är det officiellt, jag är ingen tant. Känns mycket bra. Jag tror till och med dottern gett mig årets finaste komplimang. Stark som DA BOMB-sås. Det låter det.

Så här dagen efter känns kroppen som den förtjänar. Varenda muskel gör ont, för att inte tala om tårna. Jag dristar mig till att lägga upp en före och efter-bild på mina fötter. För den som vågar:

Jag har gjort det sjukaste sjuka. Jag är i mål men färdig för slakt. Hela kroppen gör ont, fötterna blöder och jag är så trött att jag inte kan sova. Men jag gjorde det. Varv efter varv efter varv. 75 aptunga kilometer som fick Lidingöloppet att framstå som en walk in the park. En jogg på E4:an. Men vi tar det från början…

Lämnar hotellet strax efter kl 23 – efter dryga timmens sömn. I foajén möter vi partypinglor i högklackat som också är redo för en lång natt och ont i fötterna. Känner mig så där härligt galen i min löpmundering och undrar vad de tänker…

Hämtar nummerlappen och gör mig redo för varv 1. Första varvet ska jag springa själv utan pacer/hare/draghjälp/sällskap. Det regnar lite lätt men det känns mest skönt. Startskottet går.

Varv 1. 0-15 km.
Hittar ett gäng löpare med behaglig fart. Folk snicksnackar lite men jag är för trött. Ser första varvet som en förlängning av min skönhetssömn och lullar på i min egen värld. Andningen är lugn och kontrollerad och det gör inte ont någonstans. Mer än i tummarna som fått kramp av att bära mina vätskeflaskor! Förundras över banan med alla dess hinder. Avsnitt med decimeterdjup lera som är helt omöjliga att ta sig förbi torrskodd. Backar branta som värsta Mount Everest där löpning bara är att glömma. Man får se det som en promenerande vadstretch. Utöver lera och backar helt sjukt mycket rötter. På första varvet funkar det…

Varv 2. 16-30 km
Byter ut vattenflaskorna mot vätskerygga, det klokaste beslutet på hela loppet. Nu får tummarna vila! Fredrik springer med mig andra varvet och vi tar det extremt lugnt. Framför oss har vi en herre i orange skiddräkt som fiser okontrollerat. Det sprakar hej vilt och när lukten blir för besvärande efter ca 10 km ser vi oss tvungna att köra om… Strax innan mål inser jag att jag tappat min sportident-pinne. Den som registrerar min tid och som kostar typ 500 kr att ersätta. Jag skiter i pengarna men får lite panik över tanken att jag kanske sprungit allt förgäves…

Varv 3. 31-45 km.
Får en ny sportident-pinne vid varvningen och möter upp med Björn som erbjudit sig att springa tredje varvet med mig. Björn är en sann ultraräv som tycker det helt normalt att släpa omkring på trötta människor mitt i natten. En bit in på varvet börjar knäna protestera. Löparknäfeeling på båda benen. Speciellt i nerförsbackarna som är tekniskt knixiga och väldigt branta. Lovar mig själv en lång stretchpaus vid varvning. Biter ihop och härdar ut. Varv nummer tre är det mentalt jobbigaste då jag är rädd för smärtan i knäna. Förstår inte hur jag ska ta mig runt två varv till…

Varv 4. 46-60 km.
Här hade jag kunnat sluta. Jag var liksom från början inställd på att 45 km är enough och att det var helt OK att sluta här. Men Björn har peppat mig och ingjutit mig självförtroende. Jag kan nog fixa det här. Stretchar lite och ger mig av på fjärde varvet, som Björn plötsligt beslutar sig för att hänga med på. Sällskap tackar man inte nej till. Även om jag inte pratar så värst mycket… Smärtan i knäna släpper och höfterna tar över som dagens ONT. Musklerna lyder inte och jag snubblar omkring som ett fyllo efter en blöt kväll. Det är ett under att jag aldrig tar mark, och Björn har nog sin lördagsunderhållning fixad.

Varv 5. 61-75 km.
Här stannar liksom tiden. Varje kilometer känns som ett år. Vid 61 km firar jag personlängsta men i övrigt finns inte mycket att fira. Fredrik springer bredvid och försöker peppa. Jag är nog mest tyst. Utom när jag svär över rötterna och ber någon komma och eliminera ler-skiten från jordens yta. Det känns som vi springer saktare än vi går och backarna blir bara brantare och brantare för varje varv. När 3 km återstår går jag bara på vilja. Viljan att få registrera sportident-pinnen en sista gång och äntligen stanna maskineriet.

Hinner till hotellfrukosten med fem minuters marginal. Klampar in med lera upp till knäna och roffar åt mig en filtallrik. Nöjd över vad jag presterat och nöjd över min fjärdeplats. Av åtta startande tjejer var det bara fyra som tog sig i mål. Man kan säga att jag alltså kom sist. Men de som bröt kom ju faktiskt ännu mera sist.

Tänker att jag ska fira. Shoppa loss på min shoppingstege. Men inser att en bergslöpningsweekend i Norge är det absolut sista jag vill ha. Förhandlar bort den mot ett par solglasögon och en klocka. Så jag vet hur länge jag ligger i solstolen. För just nu känns träning VÄLDIGT långt borta…