löpning

Det är SÅ mycket roligare att springa från punkt A till punkt B, än att springa en runda. Därför tar jag chansen när den ges. Ofta i samband med handbollmatcher på annan ort.  Nya marker, nya svängar. Ett visst mått av vilsespring och en hel del hjärnaktivitet för att hitta rätt. Nya underlag och såklart motvind hela vägen. Så som det kan bli när man inte byter riktning.

Idag blev det premiär till Staffanstorp. Fredrik kom i fatt mig med bilen vid 19 km. Lagom tills min motor blivit varm och flytet infunnit sig. Precis då jag inte alls ville bli upplockad utan bara fortsätta mala. Och det hade jag hunnit, för matchen blev en timme sen. Fast det visste jag såklart inte då. Snuvad på fem kilometer alltså men glad ändå.

Transportlöpning är da shit. Undrar var nästa handbollsmatch är

Jag har inte riktigt lärt mig hur tidigt det faktiskt blir mörkt på eftermiddagen nuförtiden. Därför blev gårdagens löptur en spännande historia. Både för mig och de coola tonåringarna på stigen.

Hoppar i löpskorna vid 14.30 – en tidpunkt då mörker inte finns på världskartan och tanken på pannlampa och reflexväst liksom inte existerar.  Ska springa 17 kilometer och passar på att göra det i skogen då tillfälle ges.

Markeringarna på träden är mörkblå och vid 14:30 funkar det bra, även för fyrtioettåriga ögon. Jag springer två varv medan det långsamt börjar skymma. På slutet av andra varvet är mörkblått och brunt nästintill samma färg och jag får kämpa för att se plopparna på träden. Väljer för säkerhets skull en runda med gula prickar till sista varvet. Till en början går det bra men plötsligt är det som om någon släcker lampan. Mörkt. Kämpar för att undvika rötterna. Anstränger mig för att hitta vägen. Mörkrädd och med pulsen i topp.

Plötsligt ser jag ett gäng coola tonåringar som står och hänger på stigen. De tittar på en mobiltelefon, vad annars? Löven rasslar till under mina fötter och den ena tjejen hoppar rakt upp. Kombinationen av hennes plötsliga hopp och ljudet av mina fotsteg skrämmer en av killarna så mycket att han lyfter en meter från jordytan och skriker rakt ut.

Jag ropar “SORRY” till tonåringarna och springer vidare. De skrattar tills de kiknar och jag njuter av att (för en sekund) inte vara räddast i skogen.