Premiär på midnattsloppet igår. Med start 21.30, långt efter det att jag egentligen skulle somnat i soffan. Här kommer en milslång racerapport med de fulaste bilderna ever. Håll till godo.
,
Det är stora dottern och jag som ska springa. Hon är egentligen ett knappt år för liten men jag “råkade” skriva fel födelsedatum på anmälan. Värre lagbrott kan man ju göra. Jag ville ju ha sällskap för tusan. Dessutom är hon dubbelt så lång som jag, ingen kommer ana något…
Har som sagt aldrig sprungit midnattsloppet tidigare men det är en positiv upplevelse från början till slut. Tröjan är, till skillnad från i många lopp, snygg OCH i rätt storlek och passform. En sån som man kan använda på riktigt och inte bara till att sova i! Faktiskt en ganska mäktig känsla av samhörighet när ett helt stort torg kryllar av likadana kläder. Lite svårare utmaning för hejarklacken kan jag tänka, men det är ju inte mitt problem just idag…
Kommer till Stortorget en timme före start och ställer oss direkt i Bajamajakön. Vis av erfarenhet vet jag att sånna köer tar extremt lång tid. Här tar det nästan längre tid än vanligt då mängden toaletter är lite underdimensionerad. När det äntligen är min tur slås jag av faktumet att Bajamajor saknar lampor. Och klockan 21.15 är det mörkt nuförtiden…
I totalt mörker försöker jag hitta ringen. Vad som ligger på den, vid sidan om den och eventuellt på golvet har jag ingen möjlighet att se. Det är bara att be till bajamaja-gudarna att den är hyfsat ren och städad. Och trösta sig med att det man inte vet, lider man inte av…
In i startfållan och njuter av peppen, musiken och stämningen. Känns som värsta utekvällen, med undantaget att ingen raglar omkring. Här är folk fulla med springglädje och förväntan. Vid startskottet skjuts fyrverkerier och vi travar i väg till ösiga RUN TO THE HILLS i högtalarna.
Travar är fel ord. Jag har startat i 1c, och där springer folk. Fort. Känner att öppningen är för snabb, jag är ju dessutom inte uppvärmd efter min halvtimme i toakön. Saktar ner på tempot och försöker hitta mitt flow. Jag är inte ute efter något pers, men en bra genomkörare inför Helsingborgs marathon nästa lördag.
Banan kantas av peppig musik och Malmöfolket har letat sig ut i sommarnatten för att heja. Det är en underbar stämning och någonstans hör jag mina svärföräldrar ropa mitt namn när jag redan passerat. Blir glad och viftar med armarna. Det är min enda hejarklack då Fredrik och lilltjejen fått stanna hemma pga den sena timmen. Som tur var kan man låna andras hejarklackar och dessa finns det gott om. Suger åt mig och njuter.
Stundtals blir det riktigt mörkt. Kanske är det mina fyrtioåriga ögon men mörkret i kombination men trottoarkanter, gropar och kullersten känns lite läskig. Tar det försiktigt för att inte riskera några fotleder.
Genom slottsparken är grusvägen kantad av marschaller och det känns grymt stämningsfullt. Skönt att tassa fram i gruset en bit för att ladda mentalt för den sista sträckan på kullersten.
Kullerstenen under den sista kilometern håller på döda mig. Jag får inget flyt och det känns som jag inte kommer framåt en millimeter. Av alla underlag är just kullersten det absolut värsta, men jag biter i hop och stapplar så småningom in i mål.
Nu börjar den riktiga utmaningen. Pga tidsbrist i starten fick dottern lämna in väskan. Hon startade 25 minuter senare och hade gott om tid. Dessvärre betyder det att jag inte kan hämta ut den. Med tanke på hennes senare start och att hon springer 20 minuter långsammare har jag 45 minuters väntetid i T-shirt och korta shorts. Förvisso i sensommarnatt men ändå småkyligt med svettblöta kläder.
Står och huttrar vid staketet i målgången i väntan på dottern. Hoppas hon ska förstå min situation och brassa på lite extra. Så länge kryper jag allt närmare än man med varm tröja på sig. Det är trångt så jag tänker att han inte märker att jag är lite väl närgången.
45 minuter senare glider dottern i mål. Pigg som en nötkärna fast hon aldrig löptränar. Hon har haft problem med trängsel och tvångspromenad efter starten, något som jag definitivt slapp. Jag har inte haft en enda person som begränsat min framfart. Det är nog det första lopp jag känt så. Värsta flytet och ibland nästan FÖR flytigt…
En tid på 44.24 är inget jag hänger i julgranen men det är där jag befinner mig just nu. Man blir inte mil-snabb av marathonträning, och hade jag inte tyckt det var så fasansfullt med intervaller hade det varit spännande att satsa på mildistansen som omväxling något år. Men jag gillar ju det där långa meditativa…
Tiden räckte i alla fall till en tiondeplats i tantklassen och 43:e-plats totalt. Helt ok så där mitt i natten.
