I år har vi osedvanligt tur med vädret och Barsebäck visar upp sig från sin vackraste sida.

Vägen dit går lugnt och beskedligt. Precis som jag önskar, så där efter läggdags. På vägen hem går folk bananas. Vet inte om det är räkorna som satt sprätt i cykelbrallorna men alla tuggar på som attan. Kan även vara en hemlig önskan att komma hem innan fotbollen är slut. För sånna som bryr sig om sånt.

Min lugna nästan-midnatt-runda förvandlas plötsligt till värsta fartpasset. Ja de andra verkar inte alls berörda, men så är de säkert kvällsmänniskor. Jag skyller på det. För jag vill inte erkänna att all löpning och utebliven cykling faktiskt gjort mig till en supersunkig cyklist…

Men att cykla regelbundet (och därmed få lite flyt i cyklingen) gör jag bara när jag är löpskadad, och nu är jag sjuhelsickes hel! Jättepeppar på den.

Tanken var att jag skulle cykla hem från dotterns orientering på andra sidan Skåne. Med färdvägen programmerad i klockan. Såklart utan backup i form av karta (efter en gång på orientering skulle jag nog i alla fall kunna se skillnad på en väg och en brunn).

När jag ska sätta mig på cykeln strejkar gps:en och rundan går inte att se. Utan gps-spår kommer jag ALDRIG att komma hem. Jag har två alternativ:

1. Sitta och vänta på orienterarna. Utan ytterkläder och med cykelskor på fötterna… Långsamt frysa ihjäl och svära över uteblivet långpass. Med hjälmen på.
2. Chansa. Jag vet att jag ska åt sydväst. Hur svårt kan det bli? Eller kanske snarare: hur långt???? Ser mig själv landa någonstans i Göteborgstrakten, utsvulten och ledsen…

Anyway. Fredrik är smart. Han säger åt gps:en att leda mig hem, via någon spejsig funktion. Det blir en annan väg än tänkt, men en väg. Jag är glad och ger mig av.

Det går strålande. Milen tickar, timmarna går. Efter 7 mil når jag Eslöv. Typ nästan hemma. Härifrån hittar jag i sömnen. Ändå väljer jag att följa spåret. Och det är nu det går bananas. GPS:en leder mig i cirklar. På grusvägar dessutom.

Och som den guldfisk jag är litar jag mer på min GPS än på mitt eget lokalsinne. Snurrar snällt runt ett par varv innan jag äntligen får lämna Eslöv.

Så här i efterhand är jag glad att jag tog mig därifrån. Jag kunde ju ha snurrat där fortfarande om det velat sig riktigt illa. Långpasset som aldrig tog slut liksom…

Nästa gång tar jag karta.

Efter 2,5 km låter det BRAK bakom mig. Fredrik skriker till men jag kan inte vända mig om. Befinner mig mitt i en brant backe (som på bilden ovan ser helt platt ut) och vet att jag välter om jag slutar trampa. Tar mig upp, gör en u-sväng och åker ner igen för att se vad som hänt.

Kedjan har gått av på mitten och våra långpassdrömmar grusas i ett nafs. Vi har åkt en halvtimme med bil och tanken på att åka hem igen lockar måttligt.

Som tur är har Fredrik programmerat gps:en vilket gör det möjligt för mig att fortsätta på egen hand. Även fast jag lovat mig själv att aldrig någonsin följa gps-spår igen. Jag vet ju att det kan leda till vildsvin, taggbuskar och total vilsenhet.

Fredrik har ett par gamla löparskor i bilen. De får duga. Han byter mountainbike mot löpning. I cykelbyxor som ska visa sig ge härliga skav i blöjområdet… Plattslitna skor är heller ingen höjdare off road, men ändå ett bättre alternativ än att åka hem och sura.

Så. Jag cyklar själv. 50 km mestadels på grusvägar. Ett avsnitt i leran som håller på att dräpa mig. Paniken när jag inser att jag kommer att välta och bli blöt. Maxpulsen som uppkommer när jag vägrar möta leran och larmar på med kroppens ALLA muskler i ett desperat försök att komma levande igenom. Lättnaden när jag får fast mark under hjulen. Och det roliga i att istället få välta i jordens största lövhög.

Det blev en bra dag. Fast utan sällskap.

Det gick mestadels bra men när jag stannade till högg det till i vaden. På ett mycket skumt och obehagligt vis. Den skumma feelingen sitter i, ännu idag. Gör ont när jag går. Jag kontaktade sjukgymnasten men inser att jag lika bra kan lägga mig ner och dö.

En trasig vad när våren precis börjar, är som att sitta på McDonalds när resten av världen går på lyxrestaurang. Ja ni fattar. Askungen och balen upphöjt till hundra.

Men att lägga mig ner och dö kommer att göra mig outhärdlig att leva med. Jag blir ett monster när jag inte rör mig. Jag måste ha en plan B. Och när våren knackar hårt på dörren är cyklingen nära till hands. Jag ska cykla mig odeppig. Bli i cykelform som när det senast begav sig –  2013. Fortsätta bygga starka axlar. Och ha roligt medan jag väntar.

Väntar på den där tiden som läker. Hoppas den inte är allt för lång…

Susar fram i solen och njuter av livet. Känner nästan D-vitaminet bildas när armar och ben för första gången i år ser svenskt solljus. Bländas av samma armar och ben.

Sen vänder jag. Dör i motvinden och tänker i ett svagt ögonblick att det är mycket skönare att springa.  Producerad snormängd är i alla fall inte i närheten av den jag lyckades åstadkomma idag…

Craft-byxor med snabb-kiss-funktion. Slapp utvärdera den idag!

(Plaggen har jag fått från Craft och de tillhör deras vår/sommarkollektion 2015. Utvärdering följer när jag cyklat några rundor till. )

När man inte cyklat sedan förra sommaren tar det nästan halva förmiddagen att hitta grejerna. Och frågorna är många:  Var är skoöverdragen? Varför luktar armvärmarna som de inte blev tvättade innan de hamnade i vinterförvaringslådan? Hur många lager kläder behöver man egentligen?

Fast egentligen undrar jag mest varför jag cyklar omkring i ett par långa tights från tidigt tjugohundratal? Med midjan i armhålan, gällivarehäng och noppor i baken.  Det hade inte hänt om vi snackat löpning.

(Här skulle jag lagt upp en bild för att liksom förtydliga den groteska passformen, men mina barn hade skämts ihjäl!).

Ful eller inte, det var grymt att cykla ute. Och det är helt fantastiskt att vi har ett helt halvår framför oss när man kan uteträna hur mycket som helst utan att frysa ihjäl. Det är nästan värt att fira!

Fem mil blev det och nu har jag bara 12 kvar till förra årets rekordlåga notering. Det ska väl ändå inte bli så svårt att slå? Bara man undviker stillastående bilar…

Andra gången på cykel efter kraschen. Tänkte briljera med mina nya fina Craftkläder men fotografen valde suddig inställning på kameran. Så går det när man väcker en kvällsmänniska före klockan sju. Anyway, det är vitt, ljusblått och blått. Fräscht som attan. Och till och med strumporna matchar. Även om det förmodligen sticker i ögonen på alla dresscode-fixerade cyklister som kräver vitt på fötterna.

Hur som haver. Det finns ett fel. Det är ROSA på solglasögonen. Jag behöver nog nya…

Premiär på nya cykeln, och första gången på racer efter olyckan. Läskigt. Jag höll mig på behörigt avstånd från klungan…

I år lyxade vi till det med räkmackor på Barsebäcks hamnkrog.  Vi fyllde nästan upp hela stället…

Grönt är skönt!

Det tog emot lite att ge sig iväg igen när klockan närmade sig 23 och räkmackan landat fint i magen. Men väl ute väntade en fantastisk kväll. Kvällscykling kan verkligen rekommenderas!

Men det tar vi en annan dag. Kanske på Kanelbullens dag.

Cykel ur funktion…