Mora 06.00. Väckarklockan ringer. Gröt och ihoppackning för busstransport till Sälen. Lindar in cykeln i en snygg Bratz-filt innan den lämnas i händerna på DHL. Håller tummarna för att den ska komma fram i cyklingsbart skick.
Sälen 09.00. Bussen framme men inte DHL. Hinner avverka bajamaja-bestyren i lugn och ro. Fortfarande ingen DHL.
09.30. Börjar bli nervös. 50 minuter till start och fortfarande saknas både cykel och nummerlapp. Skickar i väg Fredrik för att hämta min nummerlapp medan jag väntar på cyklarna. Tajmingen klockren, Fredrik är tillbaka samtidigt som cyklarna kommer. 10 minuter innan start står jag i startfållan. Frågar en funktionär om det går bra att starta senare och får ok. Startar tillsammans med Fredrik kl 10.35 och slipper orosmomentet att försöka hitta varandra längs banan i myllret av folk.
Loppet börjar med 2 km backe. Uppför. Från första tramptag känner jag mig grymt stark. Matar på i uppförsbacken och passerar cyklist efter cyklist. Jag känner mig väldigt sällan stark när det gäller cykling, men känslan är underbar. Fredrik är chockad över min framfart…
Första två milen är lättåkta och humöret är på topp. Hoppar över både Smågan och Mångsbodarna. Tuggar på. Stark.
Strax efter 20 km börjar det. Groparna from hell. Det hoppar och skakar till förbannelse samtidigt som mer vana mtb-folk tok-kör förbi till höger och vänster. Jag är rädd. Passerar Sara som känner likadant.
Efter 5 km av näradödenupplevelse når vi asfalt. Underbara asfalt. I en evighetslång uppförsbacke kör vi förbi alla miljoner människor som precis blåst förbi oss. Jag är lika stark på asfalt som jag är feg i skogen. Hulken möter Lille Skutt. Typ.
Under nästa skräck-avsnitt vurpar Fredrik och slår upp läskiga sår på underben, armbåge och tumme. Vi får stanna i Risberg (35 km) för omplåstring. Medan Fredrik blir tvättad och plåstrad passar jag på att frossa i blåbärssoppa och släta vetebullar. Gourmetmat i all ära men finns det något godare än blåbärssoppa och vetebullar???
Fredrik som är lite rädd för sitt eget blod mår illa men biter ihop. Vi tar sikte på Oxberg och trampar vidare. Halvvägs dit passerar vi Evertsberg och njuter därefter av en fantastisk nedförsbacke på asfalt. Underbart att slippa skaket i underarmarna för en stund.
Tiden går fort. Fyller på blåbärssoppa-tanken i Oxberg och plötsligt är det bara 29 km kvar. Jag har inte en enda gång känt mig trött eller slut på energi. Allt flyter och nu har vi målvittring.
Med 10 km kvar börjar huvudet tröttna lite. Kroppen är stark men de där eländiga groparna tär på tålamodet. Vill cykla asfalt…
Passerar Eldris (86 km) och nu är det bara nerför kvar. Fredrik verkar ha drabbats av hemlängtan och kör som en galning. Jag som är lite fegare får tänja på mina våglighets-gränser för att hänga med. Sicksackar mellan spåren, stundtals utom kontroll. Hinner ifatt och ber om lite långsammare tempo. Har jag inte kraschat än behöver jag inte göra det nu…
Plötsligt ser jag kyrkan i Mora och vet att stunden är kommen. Nu ska jag få passera under den klassiska Vasalopps-skylten. Fredrik lägger sig bakom för att filma mig på målrakan. Ser barnen och mamma längs vägen och blir alldeles glad. Vinkar samtidigt som benen ökar farten. Fortfarande pigga och glada.
Effektiv cykeltid 4:03. Officiell tid 4.26.41.
Klassiskt hjälm-smutsig…
Cykelvasan blev en spännande upplevelse, en känslomässig berg- och dalbana, där jag stundtals kände mig så himla bra, men lika ofta räddast i hela världen. Att bli omcyklad av en klunga tokfokuserade cyklister samtidigt som man inte har någonstans att ta vägen är minst sagt läskigt.
Men det är som att föda barn, man glömmer så lätt. Just nu känns det faktiskt som jag skulle kunna tänka mig att göra det igen ( inte föda barn då alltså…). Och för den underbara blåbärssoppan hade jag kunnat ta det på skidor också. Men det skulle jag aldrig någonsin säga offentligt…