Löparbloggen goes reseblogg. Ni är många nyfikna på Costa Rica och istället för att svara i kommentarerna så blir det en tillfällig paus från löparskor och svettiga långpass.
Vi ville blanda strand med äventyr. Inte bara ligga platt på marken utan uppleva, vandra, se spännande djur och åka kanot. Bilderna från Arenal-området var magiska och efter en vecka på stranden var vi redo!
Inte i vår vildaste fantasi hade vi tänkt tanken att vi bara 25 mil senare skulle befinna oss i ett oavbrutet och till synes ändlöst regn… Att ordet regn faktiskt ingår i ordet REGNSKOG hade liksom inte riktigt slagit oss!
Vi kommer till Rancho Margot iklädda klänning och sandaler. Regnet vräker ner. Vi plaskar genom lervälling till receptionen och mina nya sandaler är därmed invigda och förstörda på samma gång. Med paraply över huvudet tar vi oss åtskilliga höjdmeter genom området för att nå vår bungalow. Från att ha oroat oss för obefintlig AC saknar vi nu faktiskt mest värme. Och något som får kläder att torka…
När vi vaknar har det ännu inte slutat regna. Vi går på en visning för att lära mer om platsen vi bor på. Det är en helt självförsörjande gård, både vad gäller el och mat, och det första företaget i Costa Rica som är ”carbon negative”. Medan regnet strilar i nacken ser vi en supercool groda, grisar, hästar och kor. Vi lär oss om kakaobönor, smakar på medicinalörter och lär oss lite om mycket. Dottern som åkt på en förkylning får en häxbrygd från gårdens skafferi och blir snart frisk igen.
Boendet är enkelt men fräscht. Vi har en hängmatta på altanen som hade varit ljuvlig att chilla i om vädret tillåtit. Nu blir den mest en inredningspryl. Dag två skyndar vi oss till närliggande by för att köpa regnkläder. Vi kan ju inte ha åkt över hela jorden för att spela UNO inomhus…
Regnkläder är dock inget det finns gott om i regnskogen. Så vi bestämmer oss för att bita ihop och göra det bästa av det. En plastponcho över en dunjacka kan ju duga. Och utflykter som funkar i regn.
Vi kittlar våra äventyrsnerver med Zipline och forsränning i gummiring. Blöt som blöt tänker vi. Det äventyret fick ni direktrapporterat ifrån Costa Rica och hittas här. Vi går ett par vandringar men den heldagsvandring vi sett mest framemot får ställas in. Att vandra till en vulkan som inte ens syns bland molnen känns inte värt promenaden på 8 timmar. Och det var ju i kratern längst upp vi skulle ha badat. Det känns allt annat än lockande. Ge mig en bastu.
Kanotturen ställs också in för att sjön är vågig och knappt syns i dimman. Vi går på smakpromenad på någons ägor istället. Plockar kastanjer och kryddor som blir tillbehör till den mat som lagas till oss av gårdens råvaror. Stället är skönt flummigt och här får Fredrik semesterns andra häxbrygd. Denna gång mot hans mage som för tillfället spökar lite.
Den fjärde natten vaknar jag, sätter mig upp och får ångest. Vi har åkt över hela världen, och sitter inomhus och spelar kort på dagarna. Vi gör såklart annat, men där mitt i natten är känslan precis sån. Kort är trevligt men hade varit billigare i Tjörnarp. Jag vill tillbaka till stranden. Till den goda maten.
På vår ranch har vi ätit ekologiskt och härodlat men i ärlighetens namn: ris, bönor och kokta morötter tre gånger om dagen är inte så fancy. Jag vill ha bowls. Och cappuccino.
Familjen är inte svårövertalad. Vi offrar de 4000 vi betalat för den sista dagen och åker vidare till kusten.
Med i bagaget har vi två ton dyngblöta och illaluktande kläder, ett par fantastiska löprundor, några grymma utomhusyogapass, ett lerbad, ett par vandringar och lite läskigheter. Men någon vulkan har vi inte kunnat se bakom molnen. Nu ska vi få se hav igen!
Fortsättning följer…
(Resereportage del 1 – Santa Teresa- hittar du här!)
