Jag är en siffernörd och älskar jämna tal. Att jag springer extrakrokar för att snygga till distansen är ingen hemlighet. Men tanken att putsa års-totalen har faktiskt aldrig slagit mig. Tills Märta satte griller i huvudet…

Höjdmetrarna har jag glömt att sammanställa…

Med två veckor kvar av året har hon 9,5 mil upp till 100, och jag peppar henne att go for it, trots att veckodistansen är hög för henne. Jämna siffror är ju som bekant lite coolare än ojämna.

För egen del ser det lite mörkare ut. Siffran för dagen är 203 mil och det är ju inte nära till nått. På två veckor klämmer jag kanske 8-10 mil och det blir ju inget vettigt alls.

Om jag springer tre mil och sen avslutar med 6 mil baklänges. Hamnar jag på 200 då?

Det är så lätt att ta allt för givet. Att allt ska funka. När jag springer dagens 14 km har jag inte en tanke på att jag för bara tre veckor sedan fortfarande bråkade med mitt Vänsterben.

Nästnästa gång springer jag i kortärmat igen. Men först en runda i tomtedräkt…

Nu klaffar allt igen, och inget gör ont. Jag har glömt smärtan av att vända mig i sängen och det läskiga knäppet i knät av att lyfta ett ben. Jag har förträngt känslan av att inte kunna  göra en vanlig solhälsning utan våldsam smärta i baksida lår. Men kontoutdraget påminner mig om mina naprapatutgifter…

Så idag tänkte jag ägna mig åt att vara tacksam. Tacksam för:

-att läkköttet ännu fungerar

-att jag fått springa veckans första runda i dagsljus

-att jag har världens godaste lunchrester som väntar: Tarte tartin med rödbetor

-tacksam över att jag ”tjänar” 600 kr i veckan på att vara hel. Undra vad jag ska spendera dem på…

Idag ska jag, förutom att flumma runt och vara tacksam, shoppa loss på en tomtedräkt. Så att jag kan springa Tomtelöpning på söndag med äran i behåll. Det ska Vänsterbenet tamejtusan vara tacksam för att det får vara med om!

Blev inbjuden till Facebookgruppen ”Vi som springer på julafton”.  Såklart skulle jag vara med där, jag springer ju alltid på julafton!

Sen tänkte jag en gång till. På julafton är jag på safari. Bland lejon och elefanter. Undrar om det där med löpning är en så värst bra idé…

Mycket får man vara med om som bloggare och igår hittade jag syrsor i brevlådan. Ready to eat liksom. Nu är det inte syrsor i sin ursprungliga form utan nermalda och paketerade i form av chokladkex. Av livsmedelsverket inte godkända och för intag på egen risk. Med massor av protein…

För att få lite hjälp med själva uppätandet tar jag tillfället i akt att proteinboosta vår Lucia-tillställning med lite syrsa. Efter lussebullen och cappuccinon skrider vi till verket med en rafflande syrs-provning. Syrsa goes havssalt eller syrsa i kokos, vilken ska bli vinnaren..?

Det är en skräckblandad stämning i församlingen. Äta syrsa liksom. Men det smakar mest knäckebröd. Med choklad. Inget jag hoppas finna i Aladdinasken framöver men inte heller något jag dör av.

Fast nästa år kör vi nog på vanliga hederliga pepparkakor till Lucialöpningen. Risken är att vårt decimerade luciatåg blir ännu kortare annars…