Babette kan vara det konstigaste namnet på en storm, men likväl skapade den lite oreda inför starten av Åhus Trailrun 2023. Första prognosen var 28 m/s och kraftigt regn. Min grad av ågren var stor, men gissar att det var än värre för arrangörerna. Med ett par dagar kvar till start kommer mailet om att starten är framflyttad två timmar för att undvika det värsta. Skönt. Nu får vi ”bara” 18 m/s och duggregn. Gott så.
Vi är på plats 75 minuter innan start. Jag har på mig min varmaste vinterjacka och en mössa med Stävie Trail. För att göra smygreklam samtidigt som jag värmer öronen. För ärligt. Det är lite friskt där ute vid havet. Och strandremsan vi ska springa på har liksom krympt och försvunnit.
Jackan åker av exakt 1 minut innan start. Efter att hängt med på en minimal uppvärmning. Fredrik har däremellan hunnit knyta mina båda skor och konstaterat att jag trots mina snart 50 år inte vet hur man gör. Nu ska jag i alla fall slippa knyta om dem längs vägen. Något som uppskattas då mina fingrar brukar fungera dåligt i kyla.
Starten går. Det går lugnt den första biten och jag tycker det är skönt. Jag har ingen stress och ingen tid att passa. Ska bara njuta. Fast sen blir det ändå som vanligt.
Jag springer om någon när det går lätt, och får en flåsande person i nacken så fort det blir lite tekniskt. Blir stressad av att jag sinkar någon, och av det lite pinsamma i att ha sprungit om någon som uppenbarligen kan springa fortare än mig. Springer lite för fort för vad jag borde och får dålig feeling. Jag springer i någon annans tempo och gör ett lopp som inte är mitt. Tänker om och tänker rätt. Kliver till sidan och låter ormen bakom mig springa förbi.
Nu tror jag att jag ligger sist i loppet men så här i efterhand ser jag ju att det bara var killar som sprang om. Och de har ju sin egen resultatlista. Dessutom jagar jag ju inte resultat. Jag ska ju bara ha en trevlig stund….
När jag blivit av med svansen kan jag börja njuta av loppet. Jag hittar en kille i blå shorts som springer i ett härligt tempo. Han bromsar mig yttepyttelite men det är skönare här så jag ligger kvar. Här studsar jag över stigarna, och skrattar åt sanden. Här kan jag uppskatta terrängen utan att känna stress. Rejsa får jag göra på asfalt där jag har bättre koll. 
Banan är helt fantastisk. Den är omväxlande, och eftersom det är första gången jag springer har jag ingen aning vad som väntar. Jag har förstått att det ska vara sand som i sandstrand. Men att det ska vara värsta sandbackarna i djupaste plums-sand har helt gått mig förbi. Och alltså, det är som att plumsa snö på lågstadiet (ursäkta liknelsen alla skåningar, ni får googla…). Vi springer nerför och jag sjunker ner till halva vaderna i varje steg. Det är en helt fantastisk känsla och jag skrattar varje gång. Uppför skrattar jag inte riktigt lika högt…
Vinden och kylan är inget problem så länge jag springer. Vid ett tillfälle när jag passerar Fredrik slänger jag till och med av mig vantarna. Har nog aldrig tidigare hänt i världshistorien.
Det blir värre när jag korsat mållinjen. Jag pratar ett par ord med de som kommit i mål före och efter mig. Det tar ungefär två minuter innan jag börjar frysa. Jag får avvika från platsen och uppsöka ombytestältet som Fredrik lyckats få med sig i sista stund. Försöker få på mig en torr tight lager två tröja med fastnar i ärmarna. Vem packade ens ned något tight? Hoppar omkring för att hålla värmen samtidigt som jag försöker få ut handen genom öppningen. Muttrar något surt. Och det blir inte lättare med jackan sen. Fredrik får hoppa in som första klädpåtagare i ett minimalt tält. När vi trängts där lite för länge ser jag att det finns ett stort tält för ombyte bakom nummerlappsutdelningen. Men jaja, det hade ju inte alls varit lika trångt och mysigt.
Medan jag försöker återfå normal kroppstemperatur läser Fredrik resultatlistan. Jag har visst tagit mig in som sjunde tjej. Hur det nu gick till. Trailelefanten. Men jag har liksom haft på känn att formen varit bra på sistone så kanske kompenserade den lite för min oförmåga att springa i sand.
Oavsett. Ett helt fantastiskt lopp. Nästan helt utan rötter och stenar. Sand må vara tungt och sugande men det förstör inte mitt flow så som stenar och bråte gör. Lite bättre väder hade gjort ett skönare häng efteråt, nu fick jag avvika till kaffetermosen i bilen utan att hinna mingla runt. Synd, då loppmingel är det bästa jag vet. Faktiskt det enda mingel jag gillar.
Med stjärtvärmen på väntar vi in Ingmarie och Anders. För nu kommer själva efterrätten. En varm dusch och middag hemma hos dem i Åhus. En supertrevlig kväll och både pricken över moset och grädden på i:et.
Jag har aldrig sprungit Åhus Trail innan. För att det alltid krockat med Stävie. Men nu när de varit så vänliga att flytta på sig, ska jag bli stammis. Det här var ju kul!
