Cykelbyxorna är på och väskorna packade till bristningsgränsen. Idag börjar vår minicykelsemester till Göteborg.

Ska försöka hålla er uppdaterade längs vägen men kan inte garantera att det går.  Det kan hända att rumpskavet Allan upptar hela min existens eller att internet kanske inte ens finns i ett en- och halvpersonerstält någonstans mitt ute i obygden. Därför:

För att inte missa några rafflande detaljer om punkteringar, påcyklade grävlingar eller spontandopp i Nissan: häng med på instagram under de två dagar som följer.  Jag heter @annanystedt 

Jag visste att det blivit en del cykel sen löparhöften slog till, men att det var över hundra mil hade jag ingen aning om…

Det är dagens cykelsällskap som upplyser mig. De har den koll på Strava som jag själv saknar. Dit där mina cykelrundor laddas upp utan att jag tänker på det. 110 mil på 1,5 månad är liksom mer än jag cyklade sist det begav sig, då när jag kände mig som en cyklist. Ändå känner jag mig fortfarande som en förklädd löpare som lånat grannens cykel och hittat ett par cykelpaltor i textilåtervinningen.

Anyway. 110 mil var uppvärmningen. Nu kryddar vi på med 30 mil till Göteborg och 10 mil i Danmark innan vi tar av oss cykelskorna för en stund.

En vacker dag ska ni få läsa om löpning igen…

Om ni inte fick nog av säckhoppning och små grodor igår hittade jag ett exciting Semesterbingo att roa sig med:

Tanken är förtvivlat god. Att logga ut och leva en stund i nuet. Sitt eget NU. Att för en stund strunta i andras smoothiebowls och löparlycka. Att inte fota sig fördärvad i sin iver att casha in likes för sin perfekta tillvaro.

Vissa punkter kommer att gå lätt, vissa blir tuffare.

Hur åker man liksom buss med mobilen i fickan? Kanske kan man återuppta sin gamla hobby tjuvlyssning. Det är faktiskt rätt kul. Men hur fotar man INTE sin picknick?

Morgonkaffet däremot, det avnjuts bäst på behörigt avstånd från närmsta skräm. Precis som middagen.  Och dagen på stranden kan nog gå, men skulle jag få feeling och hoppa i MÅSTE det naturligtvis dokumenteras. Saker som är mer sällsynta än solförmörkelsen själv måste nämligen det. För att bevisa att det hänt…

Vad säger ni? Hur många kryss får ni på er bricka?

När man inte kan springa på midsommar får man modifiera sina traditioner. Och medan andra hoppar groda klättrar vi ner för stup på Kullaberg. Så här har vi roat oss idag:

Att bestiga skånska berg kräver sin uppladdning. Vi inleder med morgoncappuccino och jordgubbstartelette på Brukets kaffebar i Helsingborg, mitt nya favvoställe. Gott kaffe och urgullig personal.

Med oss därifrån har vi deras midsommarbuffé som vi snabbt packar om i kladdsäkra lådor för färd mot Kullaberg.

Där traskar vi runt tills vi blir hungriga. Nerför stup, och förbi det beryktade Nimis. Uppför branter för att slutligen avnjuta picknick på Håkull, den högsta punkten. Härifrån kan vi blicka ut över världen medan vi sätter tänderna i den goda midsommarmaten.

När vi traskar ner får jag feeling och unnar mig själv tre tassande löpsteg. Fler vågar jag inte.

Men alltså känslan att ha tights på sig igen. Väcker löparsuget Allan. Och mina tre mikroskopiskt korta steg kändes faktiskt inte. Gladare än så blir man inte på en midsommar.

Nu får vi väl äta jordgubbar och hoppa groda som vanligt folk.

Ha en fin midsommar på er. Med eller utan löpartights!