Dottern ska på festival i Odense och vi leker taxi. Mellan lämning och hämtning har vi 12 timmar till vårt förfogande. Vi utnyttjar dem på bästa sätt. Fast kanske inte som vanliga människor…

På tolv timmar hinner vi:

1. Besöka en supercool kaffebar i en nerlagd stationsbyggnad. Här finns stationsklockan och biljettluckan kvar. Glassen andas 50-tal och det hänger cyklar på väggarna. Kan liksom inte sluta att titta efter detaljerna. Underbart. Och då får man leva med att det inte var Danmarks godaste cappuccino.  Velodrom är namnet, om du vill ha en cool kaffestund när dina barn ska på festival…

2. Äta väldigt god Vietnamesisk lunch i ett högst oansenligt krypin med fula foton på maten. Sånt som vanligen får mina varningsklockor att ringa.

3. Cykla 95 km. Inklusive grusvägar, kullerstenar, galen motvind, glidig medvind, vacker natur och glass.

4. Dricka god cappuccino på Nelle’s kaffebar i Storms Pakhus. Fast vad är det med danskar och kakao i cappuccinon? Slutade vi inte med sånt 2003?

5. Äta Bao, insupa atmosfär och  dansk sommarkväll på supermysig uteservering vid samma Pakhus.

6. Leta upp en park och laga egen mat.

Klockan 22:18 är middagen avslutad, mjukiskläderna på, och filt och kudde framplockade.

Nu sover vi en stund i bilen tills festivalbesökarna känner sig redo. Vi hoppas vara hemma klockan 05. Men det var det värt!

Semesterns första cykeläventyr är över och det blev just ett äventyr. Lite väl läskigt emellanåt…

Om rådjuret skrämde slag på oss första natten så är det tanken på en livsfarlig yxmördare som håller oss vakna den andra. När vi sitter och äter vår middag på den kulle som utgör dagens camp kör det nämligen upp en bil och parkerar precis nedanför. Klockan är efter 21 och det finns liksom ingen rimlig anledning att befinna sig här.

Vi hör grenar som knakar när han vankar omkring för att sedan ge sig av till fots på den väg som leder precis ingenstans. Kvar sitter vi knäpptysta för att inte bli upptäckta. Jag plockar ner den blå tröja som hänger på tork och som skulle avslöja oss direkt om personen i fråga lyft blicken. Jag vet inte varför vi är rädda, det är jag aldrig på Skåneleden bland vandrare, men nu är vi liksom i en random skog i Kungsbacka, alldeles för nära ett bostadsområde.

Jag spanar flyktvägar när Fredrik slår upp tält. Han låtsas vara lugn och oberörd men jag ser att han också sover med linserna i och skorna på. Och då vet jag: han tror också att det är en yxmördare…

Två timmar senare slår bildörren igen och bilen rullar iväg. Klockan är strax innan tolv och det är mörkt. Vi undrar fortfarande vad han gjorde på en ödslig skogsväg mitt i natten….

Semesterns sista etapp är kort och består av 58 km cykling till Mölndal.  Det ska bli skönt att komma fram, och tålamodet med irrande tanter på cykelväg och folk som inte lyfter blicken från sina mobiltelefoner börjar tryta.  Det gör att Fredrik råkar vissla lite väl barskt för att göra sig hörd.  Jag som kommer två decimeter bakom ser hur folk hoppar till av rädsla och jag känner mig manad att ropa ”hej hej” på mitt allra klämkäckaste vis, för att folk liksom inte ska tycka vi är det otrevligaste som landat i Göteborg. Känner mig så klämkäck att det bara  är flätorna och en folkdräkt som saknas…

Men det är faktiskt inte folk på cykelvägen vi är mest trötta på, för vi är ju i vägen rätt ofta själva också. Mest trötta är vi på cykelskor, hjälm, solglasögon och cykel.

Cykelskorna för att det är sjukt jobbiga att gå i. Varje steg är en ångest. Någon som vill köpa ett par bättre begagnade?

Hjälm för att den är svettig och varm när man vill ha fläkt i håret.

Solglasögon för att det är så mörkt. Och nej, jag hittar aldrig något bättre ställe att stoppa dem på, än på huvudet. Tar jag av dem glömmer jag dem, tappar dem i backen eller sätter mig på dem.

Cykel med väskor. Så tungt. Som att rodda en husbil i en återvändsgränd.

Anyway. Framme i Mölndal är planen att ta tåget hem, via tågbyte i Landskrona.  Bara tanken på att behöva ta sig upp och ner på perronger i Landskrona OCH Kävlinge (i ovan nämnda cykelskor och överlastade cyklar) skapar grav ångest. Så till den grad att vi väljer att cykla hem från Landskrona. I jämförelse med cykelskor på perrong och cyklar i hissar kändes de två milen som värsta lätta. Sånna är vi.

Men nu är det slut. 37 mil blev det.

Sa jag att vi skulle cykla i Danmark i morgon? Men först ska jag gå omkring i mina sockiplast. Det skönaste jag haft på mig på hela resan. Våga vägra cykelskor…

Klockan är 22:30. Vi ska precis sova när det hörs ett kraftigt brak utanför tältet. Vi rycker till. Sen börjar det skälla. Högt.

Jag blir livrädd men den man som ska skydda mig mot faror är minst lika rädd. Vad är det för best som väntar på oss på andra sidan tältduken?

Fredrik sms:ar sin pappa jägaren om råd och får förklarat för sig att han ska skälla tillbaka. Och pinka in revir…  ”Skvätt här och där” skriver han men vi låter bli. Rådjuret som det visar sig vara ger sig av ändå och vi somnar kort därefter.

Fy fasen.

Dag två börjar utan skrämselhicka. Vi äter gröt på klipporna vid havet och kör en omväg på 16 km för en latte på Cortado. Bara vi gör sånt. Förlänger en redan lång runda för kaffe.

Allt flyter fint mellan Halmstad och Varberg, bara någon enstaka mil vilse och ett osedvanligt osexigt fikastopp på nerfimpad parkbänk i Falkenberg.

Det är efter lunchen i Varberg det börjar…

Vi har cyklat 10 mil och har enligt gps:n 6 kvar. Efter 2 är jag överhettad.

Temperaturen visar 28 grader, vinden är obefintlig och solen steker. Det är otippat att det är jag som ska krokna, jag är ju gjord för värme och tål i princip hur mycket som helst. Det är Fredrik som borde koka.

Men det är som det är. Jag kokar inuti. Tröjan känns som ett fängelse, fötterna svullnar och jag dricker hinkvis. Men inget hjälper. Vill bara att någon ska komma och plocka ner solen.

Vi kommer till en badvik i Stråvalla och jag ska precis slänga mig raklång när Fredrik förklarar att blöta cykelbyxor är en dålig idé. Lyder hans råd men ångrar mig hela vägen till Kungsbacka. Hellre än köttsår i brallan än den värmechock jag fick genomlida.

Anyway. 17,5 mil gjorda. Ett fint dagsverke. Alla metrar var inte sköna metrar men känslan efteråt är  underbar.

I morgon väntar bara 55 kilometer. Jag laddar med chips.

Vi är i mål på första etappen. Sitter i base camp och slåss med myggor. Tänker tillbaka på dagen som gått…

Kusten norr om Helsingborg är magisk och samhällena vi passerar är idyller av rang. Med miljoner blommor! Det känns som att cykla i en parfymfabrik. Men allt är inte dans på rosor….

Cykeln är tungt lastad och lite lagom obalanserad. Därför gör man inga u-svängar eller smidiga undanmanövrar. Många tanter har levt farligt längs  vår väg idag men ingen har kommit till skada. Det tackar vi för.

Lunchen tar vi hos Flickorna på skäret. Det är ingen billig historia men lätt värt pengarna. Äter en galet god lax medan Fredrik hugger in på äggakakan. Det ska visa sig att jag drog vinstlotten vad gäller smak, och han vad gäller raketbränsle!

Efter lunch är jag trögstartad som en gammal hjulångare. Jobbigt med tanke på de 90 kilometer som väntar. Inklusive en Hallandsås. Han med äggakakan sätter iväg i ett förskräckligt tempo och från och med nu får han bara äta grönkål…

Vi pausar på en strand innan vi matar vidare till Cortado i Halmstad för en latte. Beställer ”världens största” men de har visst bara en storlek…

Känner mig smutsig när vi når base camp. Solkräm och cykelsvett är en rysligt kladdig kombination. Föreslår ett kvällsdopp innan middagen och ingen är mer förvånad än jag över det förslaget!

En kvart senare plaskar jag som en skadeskjuten abborre i det knädjupa vattnet. Men ändå, jag gjorde det.

Nu är jag nästan ren. Vi har ätit vår middag och serverar nu myggorna sin. Tältet är rest och cyklarna tjänstgör som kombinerad tvättställning och sophängare:

Nu ska vi lyssna på dagens sommarprat. Det känns som jag kommer somna innan introt är spelat….

Om inte myggorna äter upp oss siktar vi på Kungsbacka i morgon!