Aktuellt

TGS 2022 – Onödigt spännande…

Vi avslutade semestern med att anordna lopp. Det blev alldeles onödigt spännande.  Vetetusan vilka som var svettigast, arrangörerna i skuggan, eller löparna i 30-gradig värme….

Första gänget kommer i väg utan större problem. Klockan är 09:00 och 50 svettiga kilometer väntar. För löparna. För oss väntar 10 timmars strul!

Det börjar inför start av 25-kilometersloppet. Fredrik upptäcker att tidtagningssystemet gått bananas och läser in FÖRRA ÅRETS resultat bland årets. På en asfaltplätt med ytterst bristfälligt internet behöver han radera grejer och starta om datorer. Starten blir fördröjd och vi får försöka förklara situationen på bästa sätt. På engelska. Årets version av loppet har nämligen dragit ett helt crazy internationellt startfällt och vi har deltagare från England, USA, Danmark, Norge och Italien. Superkul förstås. Utom när man ska försöka lindra in en pinsamt uppkommen situation i bomull och fluff på ett språk där man inte helt har koll på fluffterminologin.

Anyway. Fyra minuter sent får vi iväg de redan svettiga löparna. Fredrik är stressad och kör med ordergivning. ”DU KÖR! ” Så istället för få ägna mig att uppdatera sociala media i passagerarsätet, är det jag som kör medan han roddar teknik. Han har inte vett att vara tyst heller utan tänker högt. Jag hör ord som ”FAN” och ”Hur är det möjligt?”, sippra mellan hans läppar. Ibland kommer det ett mumlande ”Nu går det nog”, innan nästa svärord kommer smygande.

Någonstans i bilen på väg till mål hittar vi en löpare mitt ute på ett fält. Fjärran från den stig som var tänkt. Förstår inte hur det gått till men hittar en orange vimpel som en bonde markerat sin brunn med. Förvillande lik de orange flaggor som våra löpare från och till skulle följa. Snabbt ut ur bilen och måla hela marken gul med pilar!

Tekniken upptar all Fredriks tid fram till klockan 14. Vi blir stressade inför nummerlappsutdelningen till 12-kilometerslöparna, och dessutom hinner vi tappa bort själva nummerlapparna i det kaos som råder.

När en av de första damerna på 25:an kommer i mål är ögonen svarta. Hon har sprungit fel tre gånger och är upprörd över den dåliga markeringen. Jag börjar få panik, har folk flyttat flaggor eller vad har hänt? Det var ju klockrent igår. Men ingen annan klagar. Folk tvärtom berömmer den tydliga markeringen. En sten lättar. I alla fall tillfälligt. För det finns ju en bana till…

Det rapporteras om torka i vattendunkarna längs banan. Det går så mycket vatten att vi behövt en hel lastbil. Vi kör ut efter bästa förmåga och boende längs vägen upplåter sina vattenslangar. Det är värre när serveringen rapporterar att vegoburgarna är slut och vi har minst 40 pers som inte kommit i mål. Vid närmare efterforskning visar det sig att två av tre förpackningar ligger kvar i Grillmeisters frys.

Precis när Fredrik kört iväg för att handla kommer en kille in med en pinne rätt in i handen. Han har snubblat och spetsat sig själv lite. Laurent tror att jag kan sånt men jag dör vid åsynen. Fredrik som är hobbysjuksköterska hade älskat det men är iväg på hamburgerjakt.  Vår riktiga sjuksköterska har precis lämnat området. Pinnen sitter djupt och efter lite tvätt och omplåstring får vi skicka honom till akuten.

Då ringer telefonen. Men det bryts. För jag har ingen täckning. Det ringer igen.

Vi har en tjej på villovägar. Jättevilse. Det var en timme sen hon kom fel och att vända tillbaka och hamna rätt är inget alternativ. När hamburgarna är levererade får Fredrik ge sig av igen för att hämta henne. Och jag är ensam kvar med det tekniska.

Då kommer två barn till min undsättning. Storebror är smart på det tekniska och sköter datorn. Den lilla flickan i kalasfin klänning håller reda på att alla stämplar sina SI-enheter och lämnar tillbaka dem. I all förvirring är jag trygg i deras sällskap. Att de klarar biffen när jag stirrar ihop. Det låter ju helt sjukt. Hon är ju typ 6 år…

Men vi har en till på villovägar. Hon springer 12 kilometer och är inte tillbaka när det gått tre timmar. Hennes man är orolig. Hon har varken vätska, energi eller telefon med sig. Vi är också oroliga…

Ingen av de övriga löparna har sett henne och till slut tvingas vi kontakta polisen. Jag ser framför mig helikoptrar och missing people, men innan det hinner hända har Laurent lyckats hitta henne genom att slumpmässigt köra omkring i skogen.

Klockan 19:45 är vi klara för hemresa.  Fredrik är åter vid ratten och jag sitter bredvid och scrollar sociala media.

Folk tackar för ett fantastiskt lopp. Hyllar banmarkeringen och de fantastiska burgarna. Säger att våra lopp alltid är bra.

De skulle bara veta…

 

 

 

Aktuellt

Fredrik och ananasen

Vi har lopp i morgon, en A-B sträcka på 50 km, och idag var det dags att banmarkera.

Mina sträckor är 8, 4 och 5 km. Utspridda över typ hela världen. Jag behöver förutom att hitta rätt stig, lyckas hitta bilvägen mellan ”mina” områden. Google maps hjälper mig men ibland undrar jag var den egentligen tar mig.

Första 8 km tar två timmar. Fredrik och Laurent markerar andra delar, med två cyklar, varav en fungerande… Det tar också tid.

Klockan hinner passera både lunch och mellis och lite nödproviant till trots är blodsockret på ordentlig nedgång. Så när jag inser att jag glömt ta med en pil och därmed får springa sista tvåkilometerssträckan två gånger är tårarna nära.

När allt är markerat har vi lång väg kvar. Vi ska packa bilar. För att undvika mental breakdown skickar jag in Fredrik på Ica. Jag beställer en sån där mellanmåls-keso med nötter och bär. Vill ha kallt och crunch. Det ska gå fort att slänga i sig för jag vill bara hem.

Så kommer han ut från affären. Med en vanlig keso (30% rea) och en ananas! Ni läste rätt, en ANANAS!  Hur tänker han att jag på ett smidigt sätt ska få ihop dessa ingredienser till ett mellanmål. Vi är liksom i en bil!

Dessutom skär sig ananas och keso.

Skilsmässan är faktiskt ganska nära men jag har några nödnötter kvar. Att pimpa min keso med. On the fly.

Nu måste jag äta. En elefant. Annars är loppet i fara. Och äktenskapet….

Aktuellt

Runner’s high. Where to find…

Det är som att leta efter regnbågens slut, men nu har jag hittat den: sträckan med störst chans till Runner’s high.

Det är ingen makalös utsikt, ingen fancy terräng. Det är asfalt. Cykelväg intill bilväg. Med radhus på ena sidan, som tillsammans med träden på andra sidan vägen ramar in alltihopa till en korridor. En lyckokorridor.

Men det behövs ett par ingredienser till. Stekande sol rätt i ansiktet. Och vindstilla.

På tröskelintervall 5 av 6 är jag där. Ler med hela ansiktet. På min väg från Limhamns sjöstad till Ribban. DÄR finns Runner’s high. Om du vill ut och leta…

Skatten vid regnbågens slut får jag fortsätta leta efter!

Aktuellt

Långpassets olika delar

Sprang långpass igår. Ett långpass är en bergochdalbana av känslor.  Från att känna sig gammal och trött, till att bli uttråkad, lycklig, bäst i hela världen och livrädd.

Första stegen stapplar. Scannar igenom hela kroppen för att hitta alla onda ställen. Undrar om det är klokt att springa långpass när det känns så här? Tänk om jag blir skadad…

Det tar minst tre kilometer innan allt känns bra, lederna är smorda och maskineriet hyfsat igång. Fast ändå, tickar inte kilometrarna jättesakta? Jag får inte titta på klockan igen förrän svängen i Vintrie, då borde det vara minst en mil gjord…

Och förresten, är jag inte lite kissnödig? Men jag kan inte stanna i en uppförsbacke för då blir det jobbigt att starta sen. Inte i en nerförsbacke för då bromsar jag bort min fart. Det måste vara platt. Och gärna med en buske bredvid!

Gud vad det här var segt. Varför springer jag inte 8 km som vanligt folk?

15 km. Hälften gjort. Sorg i hjärtat, ska jag snart inte få springa mer? Solen steker, svetten sprutar, det är ju underbart det här. Ljudet av stegen mot marken. Rytmiskt, monotont, meditativt.

Alltså jag är fasen grym. Benen bara går. Kanske lite för mycket på autopilot, vart ska jag egentligen?

Tusen stopp och konsultation av Google maps. Oharmoniskt, ryckigt och utan flow. Telefon upp, telefon ner.

På banan igen. Åter till flow. Och med ett sug efter dopp. Viker av ut på bryggan, slänger mig i, klättrar upp och torkar på vägen hem.

Med två kilometer kvar stungen av en geting. Svider till. Av rädsla för allergisk chock drar jag upp tempot. För att hinna hem innan jag ska segna ner…

Med 28 kilometer i benen är jag piggast i stan. Dopad av getinggift. Så stark. Alla känslor på 30 km. Och jag älskar dem alla!