Fortsättning följer…
Ett annat år… ett kallt år. I juni hoppas jag på solsken på läktarplats!
Eftersom vaden skruttat sig i flera månader tänker min förnuftiga hjärnhalva att det är ganska korkat att starta upp med Stockholm marathon eller en fight på liv och död i Göteborgsvarvet.
Därför har jag efter moget övervägande beslutat mig för att stå över båda loppen. Istället ska jag komma tillbaka lugnt och fint på mjukt underlag. Öka långsamt och låta det ta den tid det tar.
Men jag vill ju ha lite utmaningar längs vägen. Därför anmälde jag mig till Eslövs Gran Fondo på cykel. 13,5 mil med härliga backar på Söderåsen. Och för att liksom få lukta på Stockholm stadion anmälde jag yngsta dottern till Minimaran…
Tålamod my friend. Tålamod. Snart är det min tur.
Det verkar vara få som demonstrerar nuförtiden. Min Facebook svämmade istället över av roliga evenemang att fördriva en ledig första maj med.
Helst ville jag springa 22 km i bokskogen med Stigarna men vågade inte pga vaden. Istället blev det 75 km cykling med Fredrik och lunch på Tomatens hus.
Rönneberga backe…
Dottern tog dock tillfället i akt och demonstrerade:
Det finns andra träningsformer och så finns det löpning. Så är det bara.
Definitionen av valborgslyx måste vara att få springa i naturen. Genom skogen och ut till havet.
Att springa utan smärta och med en vad som för första gången på LÄNGE lyckats uppbringa en studs i fotisättningen. En vad utan punktering.
Det är en sån fantastisk upplevelse att jag ler hela vägen. Mitt fånigaste leende. Blir dessutom tårögd och nästan religiös. Löpning mina vänner, det är bra grejer.
Mycket väl medveten om att det kan kännas på ett helt annat sätt nästa gång, njuter jag maximalt av känslan. Kanske dröjer det länge innan jag får smaka på den igen. Men jag håller tummarna för att det vänder nu.
Happy valborg!
