Resor

Lördag och näst sista dagen innan hemresa. Tanken med denna dag var lugn och fin träning, som en uppladdning inför söndagens långtur i bergen.

Dagen började så här:

35 minuter step med lådan på lägsta höjd. Vila benen it is.

Sen lite återhämtning…

Så var det den där cykelturen med Fredrik… Söndagscykling var det tänkt. Lugnt och fint.

In my dreams liksom. Benen svarade inte! Jag trampade och trampade och kom INGENSTANS. Kändes som spinning i fin natur. Cykel på stället. Hela innanlåren kändes bortdomnade och jag fick konstigt ont överallt. Surade och gnällde, fast det var svårt att vara helt genomgnällig i den vackra omgivningen:

Rundan landade på 43 kilometer och ingen var gladare än jag när vi kom hem. Och samtidigt kunde jag inte låta bli att undra:

Hur fasen kunde jag cykla motsvarande sträcka FYRA GÅNGER VARJE DAG när vi cyklade till Umeå??? Och vem åt upp mina cykelmuskler???

I morgon återställer jag ordningen med en ordentlig långpanna.

En fredag kan väl knappast starta bättre än med en 15 km morgonlöpning till den högt belägna fyren? Med på resan hade jag Fredrik. Båda med ganska tunga ben efter fyra dagars träning i bergen.

Lämnar hotellet strax efter sju, innan solen ens kommit upp. Efter en kilometer börjar backarna och det är bara att bita ihop trots att benen förmodligen sett bättre dagar. Backen upp till fyren går lite lättare idag, då vi tagit närmsta vägen dit. Med lättare menas inte lätt. Emellanåt tror jag inte att jag någonsin kommer ta mig över krönet med all mjölksyra som sprutar från baksidorna. Men det gör jag. Återhämtningen går snabbare idag och nerförsbacken känns inte lika skakig i låren som sist.

 
Snygga som attan. Eller i alla fall svettiga.

Så här känns det när man bestigit FYR-berget. Lycka. Och maxpuls…

Fredrik har grym kondition och bra cykelmuskler, men när det kommer till löpning är jag för det mesta snäppet uthålligare (och säg nu inte Lidingöloppet för det var en miss i planeringen…). Med 5 km kvar börjar han grymta om att vi ska sakta ner. Ungefär då har min dieselmotor gått igång och jag tycker livet är HUR HÄRLIGT SOM HELST. Vill inte sakta ner. Tvingar upp honom lite i fart i stället.

Han låtsas att han är Roger Bannister och mumlar långa radängor för att pusha sig själv. Han kommer upp i bra fart men ser allt lite lidande ut. Sista kilometern släpper jag honom bakom för att sträcka ut fullt sista biten. Känner mig hur stark som helst.

Men nu ska jag inte vara kaxig. I morgon är det jag som ska rastas. PÅ CYKEL! Då är det jag som leker Lance. Eller nått.

Solhälsning i soluppgången. Hela familjen på plats. Alva 7 år tyckte dock det var roligare att leka fotograf än att stå i konstiga positioner.

Nej, hälarna går inte i… I alla fall inte i arla morgonstund, dagen efter backen ALLAN.

Efter avslutad solhälsning väntade frukost och en liten löprunda. Sen lunch och glassande i solen innan det var dags för…

…AEROBICS! Dottern ville prova så jag hängde med. Riktigt kul faktiskt. Satt varenda steg och kände mig nästan som i mina fornstora aerobics-dagar…

Lycklig efter avslutad klass. Eller är det tanken på middagsbuffén som får det att lysa i mina ögon?

I morgon ska jag ta med Fredrik upp till FYREN på en morgonjogg. Sen ska hela konkarongen vandra över ett berg för Fuerteventuras godaste pizza. Och så har jag lovat dottern att hänga med på spinning. Hon har verkligen blivit träningsfrälst här nere. Det är bara hoppas man orkar hålla jämna steg med henne!

Dagen började med 21 km löpning ute i INGENSTANS. Underlaget en blandning mellan grov sand och singel. Runt omkring bara berg. Hela tiden smygande uppförsbacke, ibland med inslag av RIKTIG uppförsbacke men oftast helt ok. Tills jag närmade mig fyren som skulle vara vändpunkt på banan. Fyren syntes på LÅNGT håll. Den låg nämligen högt uppe på ett berg. Det var med visst mått av rädsla jag satte tänderna i den backen. En klunk vatten och en knuten näve. Bring it on!

Flåsade som en blåsbälg och stegen var varken lätta eller kraftfulla. Men sakta men säkert tog jag mig upp. Med ett par lår som kändes tjockare och tjockare.

Photoshoot på toppen följt av jordens nerförsbacke. Att bromsa på vägen ner sved i redan trötta ben, vill jag lova,men hemvägen gick ändå hyfsat lätt.

Några timmars återhämtning innan det var dags för semesterns höjdpunkt (?!?): KARA-T-ROBICS…

Hela familjen på plats, taggade till tänderna. Hur galet skulle det egentligen bli??

Haha, vilket skämt. Det var inte det minsta galet. Vi stod och trampade på stället och viftade lite på armarna, I EN TIMME! Pulsen gissningsvis kring 100 och inte ens att räkna som träning. Men ganska lagom efter en tuff halvmara.