Kävlinge-Umeå

Tog emot lite att kliva upp på cykeln i morse. Kroppen kändes stel och vi bestämde oss för att starta lugnt med lite skön godmorgoncykling.

Första 5 milen bjuder inte direkt på några överraskningar. Förutom en död orm på vägen. Vädret är skönare idag (bara 25 grader jämfört med gårdagens 31…) och vi sjunger fina sånger i ren glädjeyra över att kroppen funkar igen efter gårdagens breakdown.

Blickar hela tiden västerut för att se om de omtalade åskmolnen är på ingång. Spekulerar i hur man bäst gömmer sig för en blixt och om man in case of emergency får lov att gömma sig i någons carport utan att bli arresterad… 

Efter 5 mil kommer vi ut på en, i småländska mått, gigantisk väg.  Jag lägger mig efter Fredrik och sätter hjärtat i halsgropen var tredje sekund när en fet tysk långtradare börnar förbi så hela jordytan skakar. Bestämmer oss för att ändra rutt och byter bort Gislaved mot Gnosjö för att få en trevligare resa. Det är ju roligare att cykla i bredd och snacka bort tiden.

Efter ett tag blir vägen större igen och Fredrik beslutar sig för att vi ska ta en annan väg. Jag tycker det är lite onödigt när det är så  nära lunchstoppet och dessutom är det ingen trafik på den stora vägen. Men Fredrik vara chef…

Den väg han leder in oss på övergår efter ett tag till grusväg. Först hårt packat grus, sen lite lösgrus och sen rena rama skogsstigen. Men stora stenar, grenar, älgbajs och gropar. Jag slirar omkring i gruset och här helt övertygad om att jag när som helst kommer ligga sönderskrapad på marken. Vi har 7 km till mat och jag är GRYMT hungrig. Humöret har dalat för varje meter sen vi kom in på gruset. Jag svär och säger de allra fulaste ord jag kan. Så ser jag en ÄLG gå över vägen, alldeles framför oss. Och en till. Den är JÄTTESTOR och jag blir JÄTTERÄDD. Börjar nästan gråta och blir irriterad på mig själv för att jag är sån mes. Svär lite till och cyklar vidare.

Når lunchstoppet strax efter kl 14. Vi har då cyklat nästan 90 km, varav de sista 7 har tagit extremt lång tid. Jag är utsvulten. Tankar på med kycklinggryta, massor med gott bröd och sallad. Vi befinner oss på en golfrestaurang och golfarna verkar aldrig ha sett en cyklist förut. De tycker nog vi är konstiga som går i strumplästen på restaurangen och dessutom smyg-tar fler kakor än man får. När vi sedan lägger oss raklånga på gräsmattan är nog måttet rågat för hur konstig man egentligen kan vara…

Efter lunchstoppet återvänder livet i mig. Vi har 6 mil kvar men medvinden och den släta asfalten gör att kilometrarna bara rullar förbi. Jag har inte ont någonstans. Sätter blicken i Fredriks bakhjul och glider med. Vägen är för stor för att cykla i bredd. Men det är rätt skönt att få vara tyst. Eller att sjunga lite i sin ensamhet.

När bara 9 km återstår dyker en gudomlig skylt upp. Det står JORDGUBBSTÅRTA på den. Känns lite dumt att stanna så nära målet, men tårtan är för svår att motstå. Njuter i fulla drag innan vi avverkar sista biten till Mullsjö. Underbart att vara framme!!!

Summa summarum: en mycket bättre dag. Om det inte vore för 7 km grusväg innan maten hade den fått fem stjärnor…

Etapp 1 visade sig vara en pärs långt mycket värre än jag hade tänkt. Och det var VÄRMEN som var den största fienden.

Paketet från Craft kom kring lunch och vi lämnade Kävlinge 12.40 – dryga tre timmar senare än planerat. Eftersom hotellet vi skulle bo på stängde receptionen kl 20.00 fanns ingen tid över för mysiga badstopp längs vägen utan dagen blev mycket mer tuta och köra än vad vi egentligen tänkt oss.

Första 5 milen går smärtfritt. Någonstans under dessa första mil konstaterar jag att jag kan glömma det där med en snygg cykelbränna. Vi har solen bakifrån hela tiden. De kroppsdelar som teoretiskt skulle kunna se solens ljus är triceps, och vaderna. Varav vaderna ligger i skuggan av våra cykelväskor… Så, jag kommer få Sveriges brunaste triceps. YEY!

Vi fyller på vattenflaskorna och tar varsin Runekaka vid 50 km. Trampar sedan vidare. Nästan direkt domnar vänstertårna bort. Brukar aldrig hända. Fötterna känns svullna som fotbollar och det kändes som tårna brinner. Försöker ignorera smärtan men det gör SÅ JÄKLA ONT. En kort paus för att spänna upp skorna och skaka lite på fötterna. Trycket lättar lite och vi fortsatter.

Känns bättre någon mil och sen kommer det igen. Ont så jag mår illa. Fredriks fötter har nu också börjat domna. Tror det var värmen som fick fötterna att svullna. Trodde skorna skulle ta eld…

Siktet inställt på Markaryd (95 km) där vi planerar att stanna för en mellanmålspaus. Men kilometrarna går grymt sakta. Visste inte vad jag skulle göra med all smärta.

I Markaryd hoppar vi in på första bästa fik och köper varsin macka. Korvar ut fötterna ur skorna och låter tårna vifta fritt. Hinkar i oss nytt iskallt vatten och stretchar. Känner oss fortfarande överhettade och Fredrik häller ut en vattenflaska över sig. I den pölen som blir under honom råkar jag sedan sätta mig för att stretcha. Plaskvått i brallan är i och för sig skönt ur svalkningsperspektiv men kanske inte det optimala för att undvika skav.

En glass lyckas vi också pressa ner för att svalka kroppen inifrån. Förmodligen den godaste glassen jag någonsin ätit…

När vi sätter igång efter Markaryd är kroppen full med energi igen. Allt ont är borta och huvudet piggt! Hinner bara någon mil innan telefonen ringer. Det är Sydsvenskan som vill göra ett litet reportage. Jag får många frågor som avslöjar att han nog tycker vi är rätt galna. Fast jag gillar ju att vara galen…

Allt går bra fram till sista milen. Då vill inte kroppen mer. Träsmaken i baken har gjort sig påmind. Tårna har förlorat kontakt med omvärlden igen. Eller nej, de står i brand och öppna lågor. Vänster handen har domnat. Törsten är enorm och vi dricker och dricker. Att vi bara behövt lätta på trycket EN gång under 7 timmar,trots att vi druckit nära 5 liter, säger en del…

Räknar ner de sista kilometrarna. Det går långsamt. Jublar inombords när jag ser hotellet. Checkar in, duschar och lägger mig raklång på golvet och ringer barnen.

Etapp 1 avklarad. Nu återstår 9 till. Bara sova lite först. Och grogga resorb.