Jag flippade visst lite på sista två, men annars ganska jämt.
Status så här lite senare:
Min fot är svullen. Det är inte samma fot som har bråkat innan så på så sätt känns det ju bra. Omväxling förnöjer. Hoppas inte det är något allvarligt. Dock inte jätteskönt att gå på…
Vilar idag och suger på min ultrakaramell.
04.20. Väckarklockan ringer. Jag har sovit dåligt hela natten, varit rädd för att försova mig. En snabb tallrik gröt och sen iväg till gymmet.
05.00. Framme vid gymmet. Folk har redan börjat droppa in och våra suveräna funktionärer tar emot. Deltagarna tilldelas varsin plätt på golvet och en goodiebag med lite smått och gott.
05.45. Fotografering inför första rundan. Så här glada och förväntansfulla var vi då:
06.00 Första starten går:
Första rundan går i mörker längs cykelvägar med gatljus. Det går lätt så här på morgonkvisten. Lite nervös att jag går ut för hårt. Första milen på ca 52 minuter. Bara 7 kvar…
Vilan mellan intervallerna är korta och strax är det dags för första dagsrundan, kl 09.00.
Observera startpistolen, ska det va – ska det va ordentligt!
Andra rundan går lätt. Springer med Andreas nästan hela vägen och vi roar oss med fina hopp längs vägen. Får dock bara till det på ena sidan och känner att jag behöver öva andra sidan till nästa år! Andra rundan på sekunden samma fart som första.
Vårt basläger ser efter ett par timmar ut så här:
Nedan har vi skohyllan och lunchbordet:
Mellan varje runda registrerar vi resultatet på jogg.se. Efter ett par rundor inser jag att jag är första tjej och får en sporre att fortsätta kämpa.
Vår tid går åt till att äta, stretcha och äta lite till. Ibland känns det som vi äter mer än vi springer. Vila hinner jag i alla fall inte med. Som max ligger jag ner 20 minuter mellan intervallerna. Många somnar men jag känner mig för speedad för att koppla av.
Man kan aldrig träna för mycket… spinning i pausen. Eller nä, vi poserar bara.
Runda 1-6 går förvånansvärt lätt. Benen känns pigga och hade det inte varit för att vänsterfoten börjat göra lite ont, så hade det kunnat vara precis vilken vanlig runda som helst. Kan inte förstå att jag känner mig så pigg med 5 mil i benen. Byter samtalspartner mellan rundorna, efter vilken som för tillfället håller mitt tempo. För mitt tempo är det samma. Runda efter runda. 52:30 plus minus 30 sek.
Enligt vissa var det en stor sensation att jag åt godis igår. Dom skulle bara veta hur många sura godisbilar som körde ner i min garage-mage. Det enda goda godiset förutom mörk choklad!
Det blir kväll, och en morgonmänniska som jag får allt svårare att ladda om. Vill mest sova. Kan på riktigt inte förstå hur jag ska ta mig ut. Att än en gång kliva i de halvfuktiga kläderna känns sådär. Hade helst sprungit i täckbyxor och dunjacka, men inser att det inte vore så smart…
Jag övertalar fotografen att vi ska få ta startfotograferingen liggande… mycket bra idé! Tills man skulle upp…
På sjunde rundan kommer Fredrik och hjälper till. Med pigga ben får han släpa runt på mig som nu börjar kännas allt annat än pigg. Trots att det känns som vi springer i kåda landar tiden ändå på drygt 54 minuter. Jag fryser efteråt. En snabb dusch och sen den obligatoriska insmörjningen av av vaderna. Smörjer dem med ICEPOWER i varje paus. Det blir en tvångsrutin efter att det hjälpt mot mina ömma vader redan efter andra rundan. Nu vågar jag inte chansa utan. Icepower blir min bästa vän. Oftast går det som planerat men ibland råkar man få lite på läpparna så det liksom känns som de håller på frysa bort.
Vilar lite mellan sjunde och åttonde. Sen är det dags igen. Har inte ork att äta något. Magen protesterar. Magen är ett mycket större problem än benen. Den kniper och lever om, men jag tvingar i mig lite mat. Törstig är jag också men är inte sugen på dricka…
Sista rundan är en varvbana på 2.5 km. Daniel och en annan kille sticker fort. Jag och Fredrik kommer sen. Var alla andra blev av vet jag inte. Jag har på alla tidigare rundor legat någonstans i mitten. Nu ligger jag plötsligt nästan främst. Foten gör ont i varje nedsättning men jag biter ihop. NU SKA JAG I MÅL. Och gärna så fort som möjligt så man får det överstökat.
Det går trögt men efter varje varv möts vi av peppande musik, som får mig att orka lite till. Jag börjar varva folk och det stärker pannbenet. Daniels föräldrar är på plats (tre på natten!) och hejar och man blir lika glad varje gång man får ett hejarop. Sista 5 kilometerna försvinner all smärta, jag ångar på som en maskin. Jag känner mig stark och oövervinnerlig.
Med 50 meter kvar vill publiken ha en spurt och Fredrik låter mig vinna. Till tonerna av BLACK JACK firar jag min målgång med tre grodhopp. Jag är lycklig, lättad och stolt. DET GICK! Totaltid på 8 mil: 6.59.51. Ibland får man ha marginalerna på sin sida.
Efter 1 timmes sömn ska det visst vara dags för söndag nu…
———————————————————————————————————–
Mer bilder från vår dag kommer på ultrabloggen under morgondagen. Där får ni läsa mer om våra underbara deltagare och våra fantastiska funktionärer. Utan er hade det här inte blivit hälften så kul som det blev!!! Tack för att ni ville komma och vara med!
Nu har jag hållit er på halster länge, så hur gick det nu då???
Efter 5,5 timmars sömn ringde väckarklockan alldeles för tidigt. Hade packat väskan redan innan vi åkte till Portugal så det var bara att hoppa rätt ner i kläderna, slänga i mig en god frukost och ge mig iväg. Klockan 8 satt vi bänkade på cyklarna, redo för en utmaning på obestämd tid. Vår målsättning var att cykla till Jimmy och Fredrik båda var över mållinjen.
Vet inte om det var för att jag var inställd på en lång dag, men första fyra timmarna bara flög iväg. Jag och Christel (som jag teamade med) bytte plats på instruktörscykeln en gång i halvtimmen och jag tyckte inte vi gjorde annat än att just byta plats. Typ hela tiden.
Var noga med att fylla på med energi, blåbärssoppa, banan, kexchoklad, runekakor (både köpta och hemmagjorda!), you name it. Allt slank ner under dagen. Men så dippade jag aldrig heller på energi.
Efter elitens målgång strax efter kl 12 lämnar halva gänget salen medan sju stycken fyller på med tunnbrödrullar och snällt trampar vidare. Ett par nya friska krafter kommer in för att hjälpa hjälpa oss sista halvan. I salen finns nu en salig blandning av ömma nackar, onda rumpor och brinnande fötter. Fötterna är mina, de känns som storlek 48. MINST. Byter till nya skor vid tvåtiden och det känns helt underbart.
Hela tiden får vi sms om hur det går för gubbarna i spåret. Jimmys tid pekar mot strax under sju timmar och det är alltså Fredrik som kommer att bli den avgörande faktorn för hur länge vi egentligen ska bli sittande på cykeln. En första prognos visar att klockan förmodligen hinner bli 15.56 innan målgång – helt ok. Men redan vid andra prognosen har tiden justerats till 16.41. En djup suck i församlingen. Men skam den som ger sig, nästa bud ligger på 16.05 och vi får nytt hopp. För att sedan tappa modet när nya prognoser i tur och ordning visar 16.21 – 16.37 – 16.21 och 16.23.
14.49 ser vi Jimmy i bild när han glider över mållinjen. Vi tjoar och skriker och vinkar. Han blir kvar i bild länge men hur mycket vi än vinkar i Kävlinge så vinkar han inte tillbaka…
Här någonstans börjar det pratas pizza i lokalen och vi övertalar Jörgen i receptionen att fixa. Tanken på pizzan håller oss vid liv till sista pausen kl 15. Vi mumsar i oss några bitar och trampar vidare. Vid det här laget ligger folk med huvudena på styret och cyklar. Jag känner mig fortfarande helt ok i både energi och muskler. Fötterna bränner lite men det funkar. På någons skidor läser jag:
”PAIN IS TEMPORARY, QUITTING LASTS FOREVER” (Lance Armstrong)
Så sant så sant. Bara att bita ihop alltså.
En sista prognos visar på 16.21. Två minuter kortare än förväntat. Jubel i lokalen. Ett jubel över 2 futtiga minuter. Det säger en del om hur det känns efter 8 timmar…
Jag får ett sms när 600 meter återstår och nu börjar vi spana. Det kryllar av folk och nummerlapparna är svåra att urskilja. Dum som jag är har jag inte kollat vilka kläder han tog heller. Så vi spanar i blindo. Men så plötsligt kommer han. Jag skriker till, vi tjoar och hjälper honom över mållinjen. Eller så är det han som hjälper oss…
Åtta timmar och arton minuters spinning har nått sitt slut. En grym utmaning är genomförd. Jag är stolt, jag är glad och jag är trött. Jag är tacksam för alla som ville spinna med oss och som tappert cyklade – om det så var 4 timmar, åtta timmar eller en enda. TACK TACK FÖR ERT STÖD!
Väl hemma får jag det här sms:et:
“Jag är så imponerad över din ork och glädje du sprider i spinningsalen trots att du varit på värsta träningslägret i en vecka och sen kör spinning i 8 timmar! Imponerande var ordet”
Värmande ord. Så glad jag blev!
Långt inlägg. Utan bilder. Helt fel enligt regelboken om hur man gör en bra blogg… Men vad fasen, jag ville inte hålla er på halster längre. Så fort jag får tillgång till bilderna kommer en lång radänga. Håll till godo.
