Aktuellt

Jag har svårt att motivera mig till intervaller. På löpning, men framför allt på cykel. Därför är det praktiskt med backar. Då har man liksom inget val…

Söderåsen bjuder på backar mest hela tiden och det är inte mycket av dagens fem mil som är flackt. Det växlar mellan korta, branta backar och längre lite flackare. Och som krydda på moset lite långa OCH branta historier…

Och intervallen blir så naturlig. Jag kan inte sluta trampa, då välter jag. Det är bara att mata vidare. Som en traktor. Och hoppas att det flackar ut bakom nästa sväng.

Det gör det inte.

Dagens längsta backe tog 11 minuter att besegra. Min längsta spinningbacke är för tillfället 3 minuter. Kanske dags att ändra upplägg….

Försök till påskkärring. Med ler-fräknar och allt! Glad påsk hörrni!

Sedan jag helt drastiskt bytte identitet från löpare till cyklist förra veckan har jag fått uppleva en helt ny värld av spännande saker. Idag kissade jag nästan i brallan…

När jag springer och nöden kallar stannar jag snällt i en buske. Att hålla sig är liksom inget alternativ. Själva proceduren är snabbt överstökad. Byxor ner och byxor upp. Färdigt.

När jag cyklar är tanken på att hoppa av cykeln, ta av sig tröjan och korva av sig hängselbyxorna mindre lockande. Dessutom GÅR det (till skillnad från när jag springer) att hålla sig på en cykel. Det går bra ända till jag kliver av cykeln och en slags kissnödigast-i-världen-panik infinner sig…

Tänker gena genom tvättstugan för att därmed kapa transportvägen till närmsta toalett med minst 20 meter. Sticker in nyckeln och vrider om. Bara för att mötas av ett 1,5 meter högt berg av löparsko-kartonger i väntan på återvinning…

Låser igen och gör ett nytt försök på vanliga dörren. Där är det bara 5 par löparskor jag behöver forcera. Busenkelt. Fryser om fingrarna och lyckas inte få upp dragkedjan på jackan. Skriker till Fredrik som får komma till undsättning, alltmedan trycket stiger till alarmerande nivåer i själva kissblåsan.

Drar av jackan vars arm naturligtvis fastnar i gps-klockan. Precis som efter varje löparrunda. Lyckas ändå korva ner hängslena och komma på plats innan krisen är ett faktum.

Så där sitter jag. Med hjälm på huvudet. Cykelskor på fötterna. En jacka som sitter fast i armen och andra halvan av jackan (inklusive mobiltelefonen) slängd i backen med kraft.

Så länge ena handen är inlåst i den ut-och-invända jackan kan jag liksom bara drömma om att torka mig. Som tur var tar det bara fem minuter att lyckas komma loss…

Det finns förvisso blöja i cykelbyxor men jag tror inte den är tänkt för krissituationer som dessa. Jag ska beställa ett par med insydd pampers…

In case of emergency!

En helt vanlig söndag för ett par veckor sedan snackade jag race reports med Staffan och David. Nu finns vårt snack att lyssna på här. Läskigt men sant…

Jag sa väl egentligen inget jag skäms för. Men ljudet av ens egen röst alltså. Och vad är det för dialekt jag plötsligt faller in i?

Det som grämer mig mest är alla de där sakerna jag glömde att säga. Det där supersmarta som är så lätt att komma på i efterhand.

Som att min race report från Stockholm marathon 2012 förmodligen blivit läst i researchsyfte till en deckare…

Roligt ämne var det i alla fall. Race reports. Hade kunnat prata hela eftermiddagen.