Idag sa jag hejdå till en av mina favoritklasser -distansspinningen på lördag morgon. Den som jag håller under vinterhalvåret men som jag behöver paus från när löpsäsongen drar igång. Av den enkla anledningen att alla lopp ligger på lördag förmiddag…
Distansspinningen är ingen maxinsats, ingen nära dödenupplevelse. Det är ett 75 minuter långt malande där den största utmaningen är att hålla tillbaka. Ett pass utan peakar men också utan vila. Och kroppen som gradvis får acklimatisera sig till arbetet, blir så galet stark på vägen. Vill bara ha mer. När två minuter återstår släpper vi tyglarna. Krämar ut allt det där vi liksom hållit tillbaka. Salen ångar. Idag lite extra mycket. Det är ju sista chansen.
Älskar känslan. Och blir lite sentimental när jag tänker på att jag inte ska få äran att leda detta järngäng på nästan ett halvår. Men ok. Löpning är inte dumt det heller. Förutsatt att det fungerar.
Säsongspremiär (undantaget smygpremiären i februari) nästa lördag. 21 km på Österlen som jag hoppas kunna förhandla ner till 10. Eller hoppa av efter halva. På inrådan av naprapaten.
Hade varit roligare att gå in i löparhalvåret hel men det är bara att gilla läget. Ha tålamod. Tillsvidare njuter jag av minnet från dagens spinning. Stark, uthållig, som en maskin utan slut. Typ gåshud.
