Aktuellt

Jag ska springa långt i morgon och benen känns som bly. Det var en muskulär fight att cykla tantcykel hem från yogan i morse och själva yogan i sig tog emot överallt. Vem har flyttat in ett kylskåp i min kropp liksom?

Möjlig orsak till trötta ben…

Inför i morgon behöver jag stretcha och få massage. Det ena så tråkigt att klockorna stannar. Det andra trevligt, förutsatt att min privata massör inte blåvägrat och hänvisat till man-cold…

Dessutom har dottern fått nya skor som jag är avis på. Bästa Inov8 x-talon 212 i ny färgsättning. Liksom lite skånskt. Men i morgon behövs inga trailskor. Bara vindskydd, paraply och ett sjuhelsickes pannben. Att mjöla sig fram i skånsk motvind är inget man trollar bort.

Som bekant åker jag till Milano och springer Wings for life nästa vecka. Idag fick jag mail från arrangören:

Jag reser på onsdag. De menar alltså på allvar att jag på tre helgfria dagar ska lyckas hitta ledig tid i mitt eget schema och en läkare som vill friskförklara mig? Italienare i alla ära men var det inte lite väl kort varsel?

Utan läkarintyg måste jag bryta vid 20 km. Har ingen aning om hur långt jag kommer hålla undan, men förra året blev det 28 km. Snöpligt att behöva stanna och knapra på en pizza i väntan på den jagande bilen. Istället för att höra tutorna och desperat försöka pressa upp farten för att hinna några meter till. Det var ju liksom halva behållningen förra året. Racet mot det oundvikliga…

Galet är bara förnamnet!

Ehhrm. Känner jag någon läkare?

Jaga mig över 20-strecket please!

Jag flummar runt. Anmäler mig till lopp och glömmer bort. Råkar dra på mig jordens träningsvärk på ett tabatapass dagen innan Österlen spring trail, och får sota i uppförsbackarna. 

Förbereder mig inte. Varken mentalt eller fysiskt. Lägger mig inte ens i tid för att vara utvilad och inser två timmar innan loppet att jag borde druckit lite mer vatten. Och tagit med nagelsax…

Tidigare var DNS en omöjlighet och bara ursäktat pga sjukdom. Nu tänker jag att Sydkustloppet på lördag ligger i fara om det är samma skitväder som idag. Och om resan dit blir för jobbig…

Dessutom drar jag säkert på mig jordens träningsvärk på fredag och glömmer gå och lägga mig i tid!

Jag som brukar vara supernojig och satsa på hängslen och livremmar inför lopp. Som äter och sover enligt konstens alla regler och väljer mundering minst en vecka i förväg. Vad händer med mig?  Har jag liksom gått och blivit oseriös???

Men vädret i Milano har jag stenkoll på. 18 grader den sjunde maj. Då springer jag wings for life. Fast där vet jag inte ens hur långt det blir. En helt ny dimension av begreppet ”ingen koll”…

Hur förbereder du dig inför lopp?