Aktuellt

När kroppen inte håller för långpass och man börjar få abstinens efter den underbara långpasströttheten. När man håller på att gå bananas och behöver  hitta lösningar. Vara kreativ. Då är det tur att jag är självutnämnd expert på området….

Nordic Wellness i Hässleholm har prova-på-dag och det finns nio pass på schemat. Varje pass är 25 minuter utom det sista som är en timmes yinyoga. Den mer normalt funtade personen hade kanske provat två-tre pass.  Jag tycker ALLA är en bra idé. Vad Fredrik tycker är oklart men han hänger på.

När vi kliver in genom dörren har vi fem timmar framför oss, där den längsta pausen aldrig är mer än fem minuter. Det gäller att prioritera om man ska gå på toa, byta kläder, äta, fylla vattenflaskan, fylla på parkeringsavgift eller ta en selfie under de få minuter av fritid som bjuds. Min prioritering landar i att jag går hem i samma kläder som jag gick dit!

Vi börjar med yoga. Skönt att väcka kroppen lite. Några solhälsningar senare och kroppen känns redo att ta sig an dagens andra pass – zumba!

Jag är born and raised aerobics-hoppa och har inget problem med koreografi och takt, men be mig inte skaka på rumpan och rulla på höfterna. De är fastmonterade, stelopererade och liksom fast förankrade i både ben och rygg. Men även kylskåp kan dansa och rent teoretiskt borde jag ha kunnat få upp lite puls, men upplägget är lite förvirrat och pauserna många. Så som det kan bli när instruktören inte satt på flygplansläge och hela släkten vill ha kontakt…

Pass tre är Pilates och det pass både jag och Fredrik har som mest ångest för. Vet att Pilates är trendigaste trendiga men jag associerar det bara till min hat-övning BÅTEN och min minst lika illa omtyckta övning HUNDREDS. Hundredsarna kommer jag inte undan men båten har fastnat på finskt vatten så den slipper vi.  Jag överlever passet bättre än förväntat och får dessutom komplimanger av den ytterst sympatiska instruktören som tycker jag har en enastående teknik. Säger till Fredrik att hon bergis säger så till alla, men hon hade visst inte sagt det till honom…

Body Steppen som följer därefter ska visa sig bli passet som lyfter pulsen högst idag. Vi hoppar över brädan åt alla möjliga håll. Hoppar högt, böjer lågt. Koreografin är lätt och det är bara att köra på. Underbart att bli lite svettig!  Och det är bara början!

Passet efter är Body Combat. Vi slår och sparkar i luften. Jag slår hej vilt och ser ingen skillnad på alla olika slag. Det är tre instruktörer på scen och nu levereras partyfeeling extra allt. Det är ös och omöjligt att inte dras med. Jag får ta det lite lugnt med vissa hopp och köra hårdare på andra. Man lär sig sin fot efter hand, och upptäcker vad som funkar.  På fem minuterspausen som följer blir det stressigt som tusan när det är dags för spinningskor och byte av sal. Jag behöver dessutom fylla vattenflaskan…

Vi hinner med några sekunders marginal. Spinningen blir dagens jobbigaste pass. Enough said. Någon inspo till egna klasser får jag dock inte…

Genomblöt och oombytt slängs vi rätt in in Body Attacken som kanske inte är det pass en skadad fot uppskattar mest. Det finns alltid alternativ till hoppen och springen men ärligt, det är svårt att få feeling av att gå på stället!  Jag vet att jag älskar detta pass när jag får känna mig stark och uthållig och utan stopp. Idag känner jag mer som en pensionär och just det är inte min favorit-feeling.

Hiit-passet som följer är en skön blandning av styrka och kondition.  Hade glömt hur mycket jag gillade denna typ av pass. Tränade jättemycket sånt förr, men det försvann någonstans mellan långpassen och tröskelpassen….

8 pass gjorda. Bara yinyogan kvar.

Instruktören har långkofta, mössa och vantar. Folk ligger på golvet med filtar, bolster och huvor över huvudet. Det här känns minst sagt lite flummigt men det ser onekligen skönt ut.

Instruktören är störtskön. Pratar med den mjukaste stämman. Och vi får ha hur många filtar vi vill. Jag har tre, och vill jag ha fler så vinkar jag bara så kommer hon och lägger på fler. På en timme gör vi fyra (!) positioner. Jag brukar inte ha tålamod med sånt, men alltså tiden går jättefort. Det enda som stör är den begynnande hungern…

När passet är klart har vi tillbringat 5 timmar i sträck på gymmet. Druckit för lite och ätit för lite av det fika som utlovades men inte fanns. Mitt blodsocker är i knävecken. Så när Fredrik frågar om vi ska köpa med oss någon efterrätt till ikväll rinner det över. Jag har har ingen hjärna att fundera ut sånt med. Det blir raka spåret hem. Till en efterlängtad cappuccino. Till dusch, pyjamasbyxor och soffa. Till mat och brasa. Jag är trött. Långpasstrött.

Det funkade!

Det har blivit nytt år men innan vi stänger 2024 känner jag mig nödgad att rapportera om julen 2024. Den som internt går under namnet SUNKMAS 2024. Det som skulle vara så idylliskt och fint och blev något helt annat. Långt ifrån det ni sett i ert instaflöde…

Sunkmas 2024 börjar redan den 22 december. Familjen är samlad i Sportstugan. Vi har planerat allt i detalj. Maten, julutmaningarna, presenterna. Men ser hon inte lite krasslig ut den ena dottern….? Och låter det inte lite som tuberkulos-hosta mitt bland adventsljusen…?

Den andra dottern tycker att den första dottern borde ha stannat hemma, men som förälder är det ju svårt att låta ett stackars sjukt barn fira julen ensam. Hostanfallet Allan som i vanliga fall skrämt slag på mig bekymrar mig dessutom inte. Jag ju ont i foten och inga lopp inplanerade. Ska jag bli sjuk kan man ju lika bra bli det nu….

Fredrik som har börjat tycka att allt smakar salt har bakat en osedvanligt tråkig pizza, med en tillhörande pizzasallad smakar riktigt illa. Men allt ska ändå flyta på okej till själva julafton.

Mitt under pågående middag hos svärföräldrarna slår influensan till. Eller är det Covid? Han har ju slutat tycka om kaffe och sötsaker…

Han byter kavajen mot dubbla lager fleecetröjor och sätter sig sedan bakom ratten för att ta oss tillbaka till sportstugan utan att somna. Eftersom vi andra druckit lite vin har vi ingen annan utväg, men jag är livrädd hela vägen….

När vi kommit hem somnar han och vaknar tre dagar senare. Eftersom ingen vill dela rum men den pestsmittade sover han i vardagsrummet. Och vaknar upp med städkommandon med jämna mellanrum. Jag vet inte vad han drömmer om men det ända som kommer ur honom under de följande dagarna är:

– Nu får ni städa vasken på toaletten!
– Tömmer ni kattlådan nu?
Och den bästa av dem alla (mitt när vi myser framför en film):
– Nu ska Anna gå och sova så hon inte blir så trött! Hon som vaknar så tidigt…

Båda barnen vill åka hem och jag gör mitt bästa för att behålla ett uns av julmys. Samtidigt som jag känner paniken i att sitta instängd i ett fritidshus med två snörvlande och hostande individer.

Och ingen vill äta upp julmaten.

Fredrik som brukar få ta på sig uppgiften som soptunna äter inget alls och jag får offra mig på sillen för att jag får ångest av att slänga mat. Jag som inte ens gillar sill. Nu vet jag med bestämdhet att jag ätit min sista sill. Någonsin!

Eftersom kroppen bråkar och jag inte kan ventilera genom löpning blir misären tredubbel. På den tredje dagen i sjukfängelset tvingar jag med den friska dottern på spinning i Hässleholm. Den numera hyfsat tillfrisknade förpassas till stretchhörnan. Och med tanke på att vi ensamma ansvarat för att ta slut på rocky roaden är det raketbränsle i tanken. Jag spinnar så hårt att taket lyfter. Jag har så mycket uppdämnd julmisär som behöver ut. Och jag älskar det.

Tvingar även till mig en kaffe på espresso house trots att vi har godare kaffe hemma. För att jag behöver se friska människor som liksom sitter upp. Och inte hostar slem.

När jag några timmar senare lämnar av döttrarna på tåget hem känner jag mig typ ensammast i hela världen. Köper mig en halväcklig färdigmat på vägen hem för nu vägrar jag mer julmat. Sen städer jag bort hela julen, packar bilen och gör mig redo för hemfärd. Och Fredrik sover vidare…

Julen 2024. Allmänt kallad Sunkmas.

Men nu tutar vi vidare. Mot ett 2025 som startar lite skruttigt och bara kan bli bättre. Jag hoppas ni hänger med!

Oktober till december. Tre månader med olika inriktning. Och ett slut jag helst hade undvikit…

I oktober är fokus på lopp. Varje helg en ny utmaning och de ena toppar det andra. Jag står på den bakvända pallen vid Skrylle Challenge och leker tvåa fast jag egentligen kom snäppet längre ner…

Veckan efter tar jag båten till Hven, spanar kungligheter som inte dyker upp och fortsätter uppvisa stabil form. Livet leker, kroppen är stark.

Tar med mig känslan till Åhus Trailrun ytterligare en vecka senare. Sanden är jobbig men inget är för tufft för den maskin jag skapat. Loppet är helt fantastiskt och jag tar mig runt med känslan på topp. Men mentalt börjar jag tröttna på loppsviten. Det bli ingen vettig träning mellan loppen, jag vet inte om jag återhämtar, laddar om eller bygger nytt. Det blir mest flum och väldigt lite sällskap. Jag börjar längta efter fikalöpning.

Kanske är det därför jag bli förkyld lagom till sista loppet, tvingas till en DNS på min egen födelsedag, och blir frisk lika fort igen. Inbillade jag mig allt? Fast nej, jag var ju sjuk…

I november är det dags att ta igen på det förlorade. Jag utflyktsspringer, fikaspringer och pizzaspringer. Inget äventyr är för litet, jag nappar på allt! Helt kravlöst njuter jag mig igenom hela november. Och ignorerar den smärta som börjar komma smygande i höften. Jag springer inte för träningen, jag springer för att allt är så himla kul! Och jag glömmer att lyssna…

I december blir höften sämre. Efter någon kilometer går det över och jag kan springa långt så länge jag inte stannar. Att starta igen hugger i ljumsken. Jag bli en sån som studsar vid rödljusen. En sån jag brukar göra narr av…

Jag börjar försiktigt dra i bromsen och priorieterar det roligaste: Tomtelöpning och morgonlöpningar med Gerillan. En liten Parkrun inför jul hinner jag också med innan vänsterhälen säger stopp. Förmodligen har jag sprungit snett för att inte belasta höger.

Ett fanastiskt löpår slutar med allt annat än löpning. Jag testar allt på gymmet och det mesta funkar. Nu önskar jag mest att det var december en månad till, så att jag skulle komma hel in i det nya året. Men i brist på längre december får jag väl gilla läget. Inse att januari börjar på gymmet. Tur att det är så luftigt där så här års..

Juli börjar med vandring. Fredriks ben löpstrejkar så vi har fått tänka om gällande vår löptur på Ishavsleden. Det blir en tvådagars vandring mellan Åmsele och Vindeln med övernattning EXAKT på mitten. Både vad gäller kilometer och höjdmeter…

Man kan tro att det var planerat, när man har med två siffernördar att göra, men det var slumpen. Vi hade tänkt gå längre men fegade ur pga regn… Och det blev inte bättre dagen efter...

Det är också i juli som jag gör min Parkrun-premiär och springer i från hela det enorma startfältet Umeå hade att uppbringa. Jag blir pepp på konceptet och tror att jag ska plocka parkruns på löpande band men det ska visa sig dröja ända till december innan jag får tummen ur…

Maxar långpassen när kalendern är tom, dagarna är ljusa och alla är lediga. Malin och Andreas släpar jag ut på ett galet långpass med långa fartinslag. Jag och Ingmarie tar det mer chill. Fotar, badar och njuter. Två olika pass men precis lika fantastiska.

Augusti blir litegrann av en copy paste på juli.  Många långa sällskapliga pass i början av månaden, men sen är dags att trappa ner. Det börja lukta marathon…

September är en galen månad. När loppen avlöser varandra och formen peakar.

Först ut är Helsingborg marathon. Jag tänker att jag ska kunna göra mitt snabbaste Helsingborg. Har aldrig känt mig så här stark och dessutom är banan ändrad och lättare än tidigare. Så slår temperaturen i taket och i den 28-gradiga värmen orkar jag inte ens hänga med 3:30-ballongerna i mål. Jag är glad för mitt tionde marathon, stolt över den medalj som väger minst två ton, men nånting gnager. Är jag inte bättre än så här? Är det åldern som kommit i fatt mig? Om tre veckor ska jag veta svaret, men just nu är jag lite bitter. Den grymma tioårsmedaljen till trots.

Redan dagen efter står jag på startlinjen igen. Det är Vånga Mountain Xtreme som lockat med en startplats som jag inte kunnat tacka nej till. Värmen håller i sig och jag är helt urlakad innan start. Ångesten är monumental…

Men så går startskottet och vi sätter upp för Slalombacken. En bättre start kunde inte finnas. Eftersom alla går blir man uppvärmd i lugn och ro. När det väl är dags att springa är kroppen SÅ redo. Jag tar det lugnt och utmanar inget, ändå är det som kroppen vill springa. När jag kommer på målrakan känner jag mig minst sjumiljoner starkare än dagen innan. En grym känsla!

Jag har nu tre veckor på mig att ladda om till Odense marathon. Vet inte hur jag ska träna eller inte träna. Flummar runt lite och känner mig hyfsat opepp när det börjar närma sig.

Inför loppet stirrar jag inte alls. Blir inte hypokondrisk, äter som vanligt, går för långt på stan. Slarvar med sömnen, dricker för lite och glömmer resorb. På loppdagen har jag inga fjärilar, springer inte på toaletten sjumiljoner gånger, och äter en massa godis innan start. INGET är sig likt med den uppladdningen. Och kansker är det det som är grejen…

Jag startar med en önskan att gå under 3:30 för att bevisa för mig att jag fortfarande kan. För tre veckor sedan hade önskemålet varit 3:25 men nu är självförtroendet sargat. Jag ansluter till 3:30-ballongerna medan Sara kör efter egen klocka mot 3:25.  Ändå springer ballongerna om henne. De har ingen koll alls. Vet inte om jag ska följa henne eller ballongerna. Förvirringen är total, men i rädsla att hennes klocka visar fel följer jag ballongerna…

Vad som händer sen vet ingen. Jag pratar med en dansk fast ingen av oss förstår vad den andra säger. I ett ögonblick av ökad förståelse í det danska språket lyckas jag höra att han säger vi har 3:25 inom räckhåll. Men alltså siffror på danska. Jag vågar inte lita på mina öron. Tuggar vidare, starkare och starkare för varje steg. Kommer in på stadion och klockan visar 3:21-nånting. Först nu slår det mig att mitt 13 år gamla pers är möjligt att slå. Spurtar varvet runt och går i mål 46 sekunder snabbare än någonsin. DET är den coolast känslan jag haft. Det minne jag tar med mig från året 2024! Man kan persa efter 50! Och med vilken crazy uppladdning som helst!

Odense marathon blir starten på en fem veckor lång loppstreak, som i slutändan bara blir fyra. Men mer om det sen…