Aktuellt

Tomtelöpningen 2024 blev precis lika rolig som alla andra år. En copy paste på många sätt, men med lite nya inslag…

Min outfit är identiskt med alla andra år sånär som på den nya tomteluvan jag panikhandlade på Clas Ohlsson igår. Den ska visa sig ha en stenhård tofs som bankar mig i bakhuvudet hela vägen ner till samlingplatsen. Sen bankar den inte mer. Jag tror det är för att jag har vant mig., men det är för att den har lossnat. Fast det är jag lyckligt ovetandes om!

På mina tre kilometer till starten hinner jag mötas av några fniss, ett par god jul och minst lika många höjda ögonbryn. Jag försöker låtsas som att jag är helt normal men att springa ensam i tomtedräkt känns fortfarande lite obekvämt..

På plats vid starten känner jag mig mer som en i mängden. Vi snackar hundratals tomtar men även julhundar, julgranar och ett par renar. Stämningen är på topp när vi ger oss av för årets upplaga av tomtelöpningen. Och jag tror tamejtusan vi är lite fler än vanligt!

Vi sjunger, dansar runt granar, ropar HO-HO och hälsar god jul. De allra flesta bli glada, tutar från sina bilar och filmar.

På perronger, genom stan och via några varv på Triangeln når vi fikastoppet vid Stadion. Som traditionen bjuder blir jag kissnödig på precis samma ställe som alla andra år och får spurta för att hinna först till den hemliga toaletten på den gamla stadion. Man vill ju inte ödsla tid i toakö när man kan mumsa pepparkakor och ägna sig åt tomtemingel.

Kullarna på vägen till Hyllie har dock växt ett par meter sen förra året. Eller så besteg jag fler än vanligt, men alltså hej vad jobbigt det blev. Maxpuls på vägen upp. Livrädd på vägen ner. Nu väntar Emporia. Köpcentret där julstressen råder och ingen har tid att glädjas åt ett tomtetåg.

Vi samlar ihop gänget utanför huvudentrén och hamnar bredvid ett par svenska innebandysupporters på väg till VM-finalen i arenan bredvid. De tittar på oss, och sedan över vägen där 150 tomtar till är på ingående. Så utbrister den ena killen: ”JÄVLAR” och ser närmast chockad ut.

Personalen på Vapiano håller upp dörren för oss med stora leenden och filmar vår entré.  Sen tar glädjen slut. Bland shoppinggästerna är minerna bistra. De låtsas inte som vi finns och ser allmänt sura ut. När vi börjar dansa runt den jättestora granen blir vakterna bekymrade. Sliter sitt hår och ringer chefen. Eller nått.  Poliserna däremot är helt chilla. De ropar god jul och filmar oss. Medan vi försmäktar av värmeslag under lager av tomtekläder.

På den sista delen av banan hinner vi skrämma slag på en tant på väg in till ICA men annars inga större incidenter. I vanlig ordning är det tomtenissarna under 150 cm som sätter farten sista biten. Tomtefar och tomtemor har inte en chans.

Ja. Det blev en kanonrunda precis som vanligt. Och jag lyckas komma på bild i Sydsvenskan igen. Precis som vanligt.

Det är en tradition att provspringa Stävie Trail-banan i Luciaveckan. I mörker med pannlampa och reflexmarkeringar på träden. Idag var det dags. Och det höll på bli pannkaka.

I bilen på väg från Malmö hamnar vi i bilkö. Vi blir passerade av det ena räddningsfordonet efter det andra, och jag tänker att det kommer att ta timmar. Och medan Fredrik börjar tjura bakom ratten funderar jag ut en plan B. Vad händer om vi inte kommer fram i tid? Lussebullarna och glöggen finns på plats så löparna kommer att överleva. De kommer egentligen bara missa marschallerna, den värmande elden och att få glöggen värmd. Men det vore ju ändå lite trist…

Men det blir inte så illa. Vi kommer fram och förbi och får ta del av Luciaspringet även detta år.

Jag har pimpat pannlampan med glitter. Rotat fram min 8 storlekar för stora tomteluva som vid närmare eftertanke nog aldrig blivit tvättad. Jag har laddat ljusslingan som jag sedan snurrat fyra hundra gånger runt mig själv. Den ska visa sig gå alldeles utmärkt att springa i. Problemet uppstår några timmar senare.

På plats i skogen finns Lucior, tomtar, julgranar och andra lysande figurer. Och som alltid är det helt fantastiskt att se pärlbandet av ljuskäglor stråla i mörkret. I mål minglar vi runt, fikar och dricker glögg. Utom jag som tycker glögg är minst lika läskigt som gels…

Anyway. Vi åker hem och det är nu äventyret börjar. När Fredrik köper Falafel iklädd den fulaste Ugly Sweatern som finns. När jag fastnar med min ljusslinga runt säkerhetsbältet och inte kommer ur bilen. Med blodsockret i knävecken och dessutom lite för kissnödig. Paniken liksom.

Fredrik får komma till undsättning för att undvika mitt totala breakdown.  Nu är jag loss från säkerhetsbältet, men för att gå på toa behöver man komma loss från sin långa ytterjacka också. Och den är intrasslad i samma ljusslinga. Det håller på att gå illa men löser sig till sist. Nästa år ska jag också vara julgran. Att trassla in sig i ljusslingor kan ju vara helt livsfarligt…

Den här tolv år gamla topplistan dök upp som minne på Facebook idag:

Idag känns det främmande – sjunde mest inflytelserika träningsblogg 2012.

Vi var ett gäng där i bloggarnas begynnelse. Terese på första plats som tyvärr inte finns med oss längre. Träningsglädje-Sara, Jessica och Upp-och-hoppa-Sofia som tog oss an cykelvasan 2012 i samarbete med någon jag inte ens kommer ihåg. Olga som gav alla mammor tips på träning men som tappade mitt förtroende när hon föreslog burpees som träning för att komma i marathonform…

De flesta namnen förekommer ju faktiskt fortfarande i träningssammanhang. Lite kul ändå.

Vilka av bloggarna har du läst? Och hur länge har du hängt här?

Sol och nästan ingen vind. Som upplagt för sällskapslöpning. Och när jag inte hittar några löparfriends i Malmö tar jag till plan B. Kävlingegänget. De ska nog kunna gå att lura ut…

Mycket riktigt. Jag lockar med löpning, sol och lussekatter och får napp direkt. Har man en bagare med i sällskapet är det där med lussekatterna dessutom extra lätt fixat. Även om han sover bort första delen av rundan. De där bagarna har nämligen en annan dygnsrytm än vi andra…

Vi är alltså tre som ger oss av från Konditori Kringlan, för en 19 kilometer loop över åkrarna. Samma åkrar som jag tröttnat på innan vi flyttade känns nu närmast exotiska. Underbara gröna fält i solens sken. När vi har fyra kilometer hem ringer vi och väcker bagaren så han ska hinna gnugga grus ur ögonen och få på sig skorna i tid till vår ankomst.

Vi tar en andra loop längs Kävlingeån över Lilla Ro och tillbaka. Passerar de rikskända bockarna , som gör småbockar mitt i rondellen,  innan vi landar på konditoriet igen.

Här väntar kaffe, pepparkakor och lussekatter. Och dagens bästa citat.

För när vi mumsat klart och dagens sista kund äntrar butiken tittar han på oss med misstänksamhet. Så säger han:

– Har ni sprungit eller har ni bara roliga kläder på er?

Så det är så det uppfattas bland vanliga människor. Tighsen och buffarna. Roliga grejer det där!