Aktuellt

Ska till Köpenhamn med jobbet i två dagar. Och den stora frågan är: kan man åka till Köpenhamn utan löparkläder?

Livet (och väskan!) hade blivit mycket lättare av att lämna dem hemma. Stressen mindre att hinna duscha och fixa sig mellan jobb och middag. Och så hade jag kanske verkat snäppet mer normal om jag chillade en stund som alla andra…

Men ändå. Det är ju kul att springa på nya ställen…

Och tunga väskor är ju bara ett annat namn för styrketräning! Two in one liksom.

Men så är det ju det där med lokalsinnet och kartkunskapen. Vill ju inte riskera att komma vilse och missa middagen. Jag kanske bara ska gå helt utanför boxen, lämna löparskorna hemma och ta en eftermiddagskaffe?

Vad hade du gjort?

En helt ny och oskriven månad har börjat, och jag invigde den i shorts!

Det här är månaden jag ska överleva ett årsbokslut, fortsätta spara pengar, fortsätta kallbada och fylla år.

Kombinationen spara pengar och fylla år är supertrist så jag ska ansöka om att få skjuta min födelsedag till november när tvångssparandet är över…

Hur ska jag annars kunna få nya löparkläder, en löparhelg, oförnuftigt dyra restaurangbesök och en ny löparklocka?

Någon som vill ha en swishförfågan 😂?

Har ni tänkt på en sak? Om man inte tränade så mycket skulle man…

– slippa tvätta så ofta
– slippa vara hungrig jämt
– inte veta vad löparknä eller plantar fasciit är
– ha mer plats i garderoben
– ha nagelfärgade tånaglar
– kunna titta på en löpare när man är förkyld utan att bli avundsjuk
– inte tycka att det var roligt med dukar som kallas löpare
– inte behöva duscha miljoner gånger i veckan
– ha tid att lägga pussel
– kunna ha en frisyr som inte MÅSTE gå att sätta upp i en tofs
– inte behöva få kollegornas undrande blickar över att ens lunchlåda är dubbelt så stor som deras…
– inte behöva klippkort hos sjukgymnasten
– kunna turista utan en extra väska med träningskläder
– nog vara mycket olyckligare…

Happy träningshelg på er alla!

Vi pratar om en person som inte mår så bra just nu. För mycket på jobbet och ont i kroppen. Så säger hon:

”Han är en sån där träningsperson. Och tydligen mår man inte bra när man inte kan träna då”.

Och så tittar på hon på mig, för att undersöka om det ligger något i det.  Och det gör det ju såklart.

Att inte kunna träna är det värsta tänkbara för humöret. Och familjefriden. Jag blir som ett åskmoln.

Av erfarenhet vet jag att det håller i sig i ca två veckor. Sen acklimatiserar man sig läskigt nog till livet som soffpotatis. Slutar med att vakna varje dag och undra vad för kul man ska träna. Slutar hitta luckorna till träning och blir hopplöst okreativ när det gäller logistiska lösningar…

När det gäller de flesta skador jag dragit på mig har jag lyckats hitta alternativ. Blivit en mästare på att hitta lösningar. För att inte riskera bombnedslag i hemmet eller på jobbet.

Det är värre med förkylningar när man liksom inte kan träna nått. Då tar det inte många dagar innan krisen är ett faktum. Och nu snörvlar alla. Jag tror jag gömmer mig i ett skåp tills det blir vår…

Blir du sur när du inte kan träna?