Vi startade Skåneleden-projektet 2020. Vi skulle ta alla etapperna, men utan tidspress. Det gick fort i början. Jag var löpskadad och kunde lägga all fritid på vandring. Helt utan konkurrens från långpass på asfalt och lopp. Det var dessutom brinnande pandemi och inte så mycket annat att fördriva sin tid med. Sen blev allt som vanligt. Tiden försvann. Och projektet hamnade i malpåse. Men så igår Fick Fredrik feeling. Ville bocka av en ny etapp till samlingen. Valet föll på Smygehamn-Trelleborg. Det är fredag eftermiddag när vi sätter oss på tåget mot Trelleborg. Det ska hinna bli mörkt innan vi kommer fram till starten…
Etapp: SL 7 Etapp 4 (Smygehamn-Trelleborg)
Hur: Tåg Malmö-Trelleborg och därefter buss till Smygehamn.
Svårighetsgrad: Hyfsat lätt. Mest asfalt och grusväg. En del strandängar och sand.
Vi tar tåget till Trelleborg och därefter bussen mot Ystad. Förvirrade av hållplatsernas namn håller vi på kliva av för tidigt. Vi vet att starten är i Smygehuk men den enda hållplats som heter något med Smygehuk är fel. Därefter följer tre hållplatser som börjar med Smygehamn, och med hjälp av medresenärer får vi på bred skånska bästa vägledningen. Smygehamn Stationsvägen alltså. Never forget.
Går ner till de berömda pilarna och skylten som upplyser oss om att vi är på Sveriges sydligaste udde. Lite coolt ändå. Det är kallt och vi hinner frysa ihjäl i väntan på alla som vill ta kort före oss. Vi tar en bild och får sedan frågan om vi vill vara med på några turisters bild framför skylten. Kanske är exklusivt med svenskar i shorts i ett väder där varenda utlänning föredrar dunjacka.
Sätter igång klockan och börjar springa. Det är asfalt i början. Drar upp tempot lite för att få upp värmen. Men snart ska vi ut i mörkret. Svänger höger ut på en grusväg och med våra halvkassa pannlampor får man hålla koll på var man sätter fötterna. Vill ju inte stå på öronen. Det gör jag inte heller. Inte här…
Vi kommer ut på en asfaltväg i storleksordning cykelväg. Det är oväntat mycket trafik och med tanke på hur ovanligt det måste vara med löpare här är jag rädd att ingen bilist i världen ens tänker tanken. Därför är jag hela tiden beredd att hoppa ut på gräset. Stanna och släppa förbi. Det är säkert jättefint här på dagen, men just nu tycker jag det är världens värsta väg. Vill bara härifrån.
Vi kommer in till Västra Torp och jag är glad för lite ljus i husen. Så glad att jag för en sekund tappar fokus och snubblar på ingenting. Landar platt fall på asfalten, skrapar upp både handflator och knän. Fredrik försöker få upp mig på fötter men jag fräser ifrån. Har jag ramlat huvudstupa vill jag baske mig få sitta kvar tills jag vet om jag lever. Det gör jag. Men det blöder lite överallt. Passar bra så här dagen före Halloween…
Vi fortsätter springa längs en bred grusväg mot Simremarken. Det är små hålor överallt och jag ser varenda en. Men Fredrik som är rädd att jag ska ramla igen, säger HÅLOR varenda gång han ser en håla. Jag hör ordet HÅLOR minst fyrahundrafjorton gånger inom loppet av ett par kilometer och skrattar i smyg åt hans omtanke.
Efter ca 10 kilometer gör vi ett par meters avstickare för att titta på minnesplatsen för Kim Wall. Tillbaka på banan fortsätter stigen, ibland på gräs, ibland upp bland husen, sen ner på stranden igen.
Här måste vara magiskt på dagen. När mörkret lagt sig är det… MÖRKT. Vi hör vattnet men ser inget. Går närmare för att ta en bild. Men mörker är allt vi ser. Men det är lite coolt det med. Lite läskigt, men ändå häftigt. Ensamma med naturen i mörkret.
Vi har ett tåg tillbaka att passa. Efter lite för många fotostopp börjar tiden bli knapp och vi behöver då och då stämma av hur långt vi har kvar, och hur mycket tid vi har. Sista biten mot stationen i Trelleborg är det lättsprugnet så vi kommer att hinna. Frågan är om Fredrik ska hinna shoppa loss på Pressbyrån också. Den medhavda energin har tappats på vägen och det börjar krisa på blodsockerbanken.
Men jo. Han hinner. Kommer ut med både coca cola, chips och salta nötter. Vi går mot perrongen. Har två minuter tillgodo då vi inser att tåget vi står vid är skyltat med UR TRAFIK. Det står ett tåg framför som vi måste ta oss till. Men inte ens det tåget är rätt tåg, för det står ett till tåg ÄNNU längre fram. Nu börjar det bli bråttom och vi tvingas avsluta dagens etapp med en maxspurt. Trots obefintlig spurtförmåga lyckas vi komma på tåget i tid och slipper vänta en halvtimme på nästa. Bra tajmat ändå.
En ny etapp till handlingarna. Cool i mörker men förmodligen ännu bättre i dagsljus! Tänker att vi kommer tillbaka….
No Comments