Jag insåg en sak. Jag behöver hitta nya vänner. Sånna som inte springer…
Kommer hem från Brantevik strax efter 17. Värmen slår mot mig när jag kliver av tåget. Det är en sån där magisk kväll som inte växer på träd. Folk kommer hänga på uteserveringar, äta glass i solnedgång, träffa vänner.
Fredrik är kvar i Sportstugan så jag är all alone. Har dessutom vickat bort mina pass på gymmet och därmed helt ledig. Att tillbringa denna magiska kväll ensam i soffan känns tragiskt. Slöseri på sommarkväll.
Borde fråga om någon vill hitta på nått men kommer inte på vem. Men så vet jag ju ett säkert kort: Gerillan har ju social-löpning på tisdagar. De där myspassen jag aldrig kan vara med på för att de alltid krockar med mina pass på gymmet. Men nu har jag ju som bekant vickat bort dem…
20 km i benen och en heldag på utflykt. Hungrig. Hinner jag ladda om?
Sveper min bästa bråttom-som-tusan-rätt: pasta och varmrökt lax. Tio minuter att koka pastan, sen klart. Hinner leta fram ett par ännu osvettiga träningskläder djupt ner i lådan och ger mig iväg.
Benen känns inte ens trötta. Solen skiner och det är ett stort gäng som samlats. Minglar runt 10 kilometer i sommarkvällen innan det är dags att ta sig hemåt. Sällskapskontot påfyllt, sommarkvällen utnyttjad. Totalt 32 kilometer i benen idag och nu känns hallgolvet som ett gjutet alternativ till sommarkvällen.
Men alltså. Om inte alla vänner sprang, hade ju faktiskt en glass i solnedgången varit lite mindre smutstvättsframkallande!
No Comments