Att hosta upp en långpanna…

Vi har åkt till Sportstugan över helgen och någonting i packandet har liksom gått fel. Ett långpass är planerat men någonstans föll den deltaljen bort i själva packningsögonblicket.

Jag har medvetet INTE tagit med Icebugs för jag vet att det finns ett par på plats. Vad jag inte tänkte på är att de saknar innersulor. För mina inläggsulor slet jag ut och tog med mig hem förra gången vi var här. Så här står jag med ett par skor utan sulor. Jaja, det får väl gå…

I övrigt har jag fått med det mesta i klädväg. Det är värre med vätska och energi. Jag ska springa 30K men har lämnat vätskevästen i Malmö. Meeen, jag dricker ju nästan inget ändå. Det löser sig nog. Och man kan väl äta snö om det krisar? Om den inte är gul.

Jag oroar mig mer över energin. För skulle jag komma vilse eller stuka en fot, är reservbränslet det som är skillnaden mellan att bryta ihop fullständigt eller att ta mig i kragen och lösa biffen. Jag måste ha energi. För hjärnan.

Rotar i skåpen, men det enda jag hittar i godisväg är svindyra chokladpraliner. Aldrig jag skulle offra en sån att äta djupfryst. Inte ens en liten knäck är kvar sen julen!  Efter enträget letande hittar jag salta cashewnötter och några småkakor. Det får funka.

Springer iväg. Jag som aldrig blir törstig när jag springer hinner knappt uppför första backen innan paniktörsten slår till. Sitter bara i huvudet såklart, men känns som the real deal. Som tur var glömmer jag känslan lika fort som den kom och fortsätter framåt.

Behovet av energi infinner sig inte förrän kilomter 23. Just där ska jag fatta beslutet om det är värt att ge sig ut på den tänkta stigen, trots att den består av ett knöligt traktorspår i djup snö. Med risk för att traktorspåret försvinner någonstans på vägen! Jag behöver energi för att tänka klart och fiskar upp cashewnötterna. De är JÄTTESALTA. Jag älskar förvisso salt, men av salt blir jag supertörstig. Och vätskevästen är ju i Malmö…

Mitt skavsår är inte i Malmö. Det har smugit sig på i mitt fotvalv. Så som det kan göra om man springer väldigt långt med väldigt lite innesula. Det svider men då glömmer jag i alla fall att jag är törstig. Gott så.

Jag glömmer också mina småkakor. De som ligger i en ficka på ryggen.

När jag 30 km senare kommer hem firar jag min bedrift med en kullerbytta. Eller egentligen är det minst fem, eftersom fotografen inte lyckas få spektaklet på bild. Och av småkakorna blir bara smulor. 

Så det kan gå.  Men det gick. Och mest nöjd är jag över att jag bara gillar läget och kör. En vanligt människa hade kanske ställt in, eller kortat ner. Men vem vill vara vanlig? När man kan äta kaksmulor…