Rakt fram vs löpband?

Fick feeling på en tre kilometer lång raksträcka i morse. Bara älskade det raka, monotona nötandet.  En fot framför den andra, utan distraktioner.  Så nära löpband man kan komma utomhus. Hur kommer det sig då att jag inte har tålamod mer än två minuter på ett löpband?

Jag springer på den evighetslånga rakan och känner maskinen vakna i mig. För varje steg känner jag mig starkare och starkare. Det är kallt och  mörkt, och jag möter knappt en enda människa. Jag blir nästan fnittrig i magen av känslan. Lite berusad så där på morgonkvisten.

Så börjar jag fundera på det där med löpbandet? Varför är det så himla tråkigt? När det här är så himla skönt. Det är ju typ ändå same same.

Stegen är samma. Monotonin. Men här ute tittar jag på en himmel som skiftar färg från becksvart, till lite mindre svart, till yttepyttelite blå och till hoppet om en ny härlig dag. På gymmet tittar jag på en nyhetssändning utan ljud.

På min långa raka är jag ett med min andning och mörkret som omfamnar mig. Här finns inga skrikande siffror som säger hur fort jag springer eller hur många kalorier jag bränt.

Så länge jag bara har någon endaste liten sträcka med barmark kommer jag välja ute alla gånger av alla.  Jag kräver inte mycket av vintern alltså, men så kommer SMHI med detta:

Är det nu det ska ske? Är det i morgon bitti jag ställer mig på bandet och tittar på nyheter utan ljud?