Att sakta bli sig själv…

Bloggen har legat lite nere på sistone. Förutom fancy utflykter på Lofoten då. Men vardagsbloggen. Det där jag gör på dagarna. Mest för att Body Pump aldrig känts särskilt spännande att skriva om. Och den där andra träningen jag gjorde när löpningen låg i träda. Men nu börjar saker ordna upp sig.

Ja, jag har fortfarande känningar i foten när jag går. Speciellt barfota. Men oftast springer jag helt smärtfritt. Så jag försöker balansera det där… springa så mycket jag vågar utan att vardagsontet ska bli ondare. Och söndags testade jag på långpass!

Vi är ett gäng från Malmö Gerillalöpare som ska springa från Malmö till Lomma för bad och glass. Därefter finns möjligheten att fortsätta tillsammans till Lund. En möjlighet jag såklart nappar på. För nu har jag ju hunnit glömma att jag inte sprungit 25 kilometer på MYCKET länge.

Det är 27 grader i luften men det bekommer mig inte. Jag är så lycklig över att ÄNTLIGEN kunna utflyktsspringa igen. Ni som någon gång varit skadad förstår säkerligen vad jag menar!

Efteråt var foten trött men inte värre än att den kändes redo för tröskelintervaller två dagar senare.

Så idag på lunchen rev jag av 3×10 minuter tröskel. I sånt där härligt pre-åskväder.

Jag svettas som en gnu, men känner mig stark. På tider som inte ens är i närheten av fornstora dagar. Men tider är inget. Det är känslan. Känslan av att sakta men säkert smyga sig tillbaka.

Jag har inget mål med 2025. Jag ska bara njuta mig igenom resten av året. Göra det bästa av de förutsättningarna som finns. Balansera.  Så tar vi målen till 2026, för då jäklar är det mitt år! Peppar peppar…

(Och på tal om Body Pump. Igår pratade instruktören så mycket att vi inte hann med maglåten. Är det ens lagligt? )