Lucialöpning i Stävieskogen

Det är en tradition att provspringa Stävie Trail-banan i Luciaveckan. I mörker med pannlampa och reflexmarkeringar på träden. Idag var det dags. Och det höll på bli pannkaka.

I bilen på väg från Malmö hamnar vi i bilkö. Vi blir passerade av det ena räddningsfordonet efter det andra, och jag tänker att det kommer att ta timmar. Och medan Fredrik börjar tjura bakom ratten funderar jag ut en plan B. Vad händer om vi inte kommer fram i tid? Lussebullarna och glöggen finns på plats så löparna kommer att överleva. De kommer egentligen bara missa marschallerna, den värmande elden och att få glöggen värmd. Men det vore ju ändå lite trist…

Men det blir inte så illa. Vi kommer fram och förbi och får ta del av Luciaspringet även detta år.

Jag har pimpat pannlampan med glitter. Rotat fram min 8 storlekar för stora tomteluva som vid närmare eftertanke nog aldrig blivit tvättad. Jag har laddat ljusslingan som jag sedan snurrat fyra hundra gånger runt mig själv. Den ska visa sig gå alldeles utmärkt att springa i. Problemet uppstår några timmar senare.

På plats i skogen finns Lucior, tomtar, julgranar och andra lysande figurer. Och som alltid är det helt fantastiskt att se pärlbandet av ljuskäglor stråla i mörkret. I mål minglar vi runt, fikar och dricker glögg. Utom jag som tycker glögg är minst lika läskigt som gels…

Anyway. Vi åker hem och det är nu äventyret börjar. När Fredrik köper Falafel iklädd den fulaste Ugly Sweatern som finns. När jag fastnar med min ljusslinga runt säkerhetsbältet och inte kommer ur bilen. Med blodsockret i knävecken och dessutom lite för kissnödig. Paniken liksom.

Fredrik får komma till undsättning för att undvika mitt totala breakdown.  Nu är jag loss från säkerhetsbältet, men för att gå på toa behöver man komma loss från sin långa ytterjacka också. Och den är intrasslad i samma ljusslinga. Det håller på att gå illa men löser sig till sist. Nästa år ska jag också vara julgran. Att trassla in sig i ljusslingor kan ju vara helt livsfarligt…