Valuta för anmälningsavgiften..

Efter förra helgens DNF  och det snabba tillfrisknandet började ett tanke gro. Jag skulle dit och springa Yddingebanan i min ensamhet. Idag var det dags!

Jag tar bussen till Linsbo. Därifrån är det perfekt uppvärmningsavstånd (2 km) till starten. Det finns inga bajamajor men en uppvärmd toalett helt utan kö.

Planen är att springa hela banan utan kisspauser eller fotostopp. Jag får inte stoppa klockan om jag behöver knyta skor, men det ok för händelser som inte skulle ha hänt på loppet. Som när jag behöver klättra över staket eller stanna och be om ursäkt för att jag råkat komma in på någons privata tomt…

Starten är lite svårare att hitta utan startportal men tror jag lyckas på ett ungefär. Föreställer mig startskottet och sätter fart.

Det börjar brutalt med uppförsbacke och jag har inte en enda rygg att nagla fast blicken i.  Banan är inläst i klockan och jag behöver bara lyda order. Vänster eller höger.

Skogen är magisk! Fortfarande färgglada löv på träden men kanske ännu fler på marken. Det singlar kontinuerligt ner fler, nästan som att det snöar.

Ibland är det lite läskigt att inte veta vad som lurar under löven. En sten eller en rot kan få så himla tråkiga konsekvenser. Bromsar.

Så fort det känns sejf försöker jag mata på! Vill se om jag kan komma på pallen helt utan tävlingsnerver och hejarop!

Klockan leder mig in på en gård. Jag blir stoppad av ett par som upplyser mig om att jag är på privat mark. Jag ger mig ok på att stoppa klockan för att trolla mig ur situationen. Det här hade inte hänt i söndags.

Förklarar att jag springer Yddingen för att jag var sjuk i söndags. Viftar på ögonfransarna och undrar om jag passera. Det kan jag. Om jag öppnar och stänger grinden. Såklart. Tackar och springer vidare.

Kilometrarna tickar på. Känner igen stället vi hejade på förra veckan. Nu är det inte långt kvar. Men frågan är var målet är???

Klockan säger att banan är slutförd men jag känner inte igen mig. Fortsätter lite till men hittar inget bättre. Stannar lite random. Och det finns inte en enda medalj som väntar på mig. Ingen prispall.

För ja, trots avsaknad av tävlingshormoner hade jag  kommit tvåa i tantklassen. Ville bara ha det bekräftat…