DNS på självaste födelsedagen

EnAtt springa på min födelsedag är tradition och i år hade jag tänkte spexa till det med ett lopp dagen till ära. Yddingeloppet som sista loppet i min fem veckor långa loppstreak. Men förkylningsgudarna ville annat.

Jag börjar nysa konstigt på torsdagkvällen men tänker på att det är damm och katthår overload så jag sätter igång stora städproceduren. På fredagen börjar jag känna mig lite snorig men tänker att det är flera dagar till söndag. Blir sjukt trött på kvällarna men i övrig känner jag mig ok. Starten är osäker och dagarna går.

Tre timmar innan start har jag fortfarande inte bestämt mig. Känns lite läskigt att maxa innan jag vet åt vilket håll förkylningen är på väg. Och att jogga kommer inte hända, det är en pallplats i K50 på spel…

Men så har jag ju blivit gammal och klok. Ställer in och sadlar om till hejarklack.

Så fort jag har outat min DNS på sociala medier känner jag mig nästan frisk. Men tänker att jag inte kan ångra mig. Hur korkat hade inte det verkat…

Så jag klappar händer till händerna ömmar. Försöker lista ur var i det långa ledet jag hade kommit. Tröstshoppar ett par födelsedagslöparstrumpor och och åker hem.

Men det är inte synd om mig för jag fyller ju ändå år. Och blir firad på bästa sätt av de jag tycker allra bäst om!

En natts skönhetssömn senare är jag på banan igen. Och löpningen känns precis som vanligt. Kanske sejfade jag lite väl mycket. Eller så hade jag legat däckad idag om jag hade kört. Saker man aldrig får veta….