När gubbklubben får fart under galoscherna

Gubbklubben. Lördagsturen. Kärt barn har många namn. Men vi snackar springande män i sina bästa år, med eller utan skador, och en hund. Jag är med så ofta jag kan, vilket har visat sig inte vara särskilt ofta alls. Men idag stod stjärnorna rätt…

På mitt schema står 34 kilometer varav 15 kilometer ska gå i marathonfart + 10 sek/kilometer. Jag föreslår att jag hänger på gubbarna för 15 kilometers uppvärmning och sen fortsätter i min ensamhet. För att jag ändå inte orkar prata i den farten.

Svaret kommer som som en blixt:

”Anfäktar och anamma! Det låter lite som att du underskattar gubbarna!”  

Och det var naturligtvis inte meningen. Tänkte mest att jag inte var så social och att de kanske inte ville springa 34 kilometer. Men såklart: Gubbarna ska med!

Ungefärt parallellt på tidslinjen får jag frågan från Andreas, på utflykt i den stora staden. ”Händer det inget kul i Malmö på morgonkvisten?” Han vill springa 10-15 kilometer och jag erbjuder honom 34. Han nappar. Killar är sjukt lättlurade.

8:30 är vi redo och gänget består av:
1. Erik som ska springa 4 kilometer och sedan återbördas till sitt hem.
2. Andreas, den lättlurade Kävlingebon som förfasas över storstadens brist på buskar, och som dessutom saknar både energi och vätska.
3. Olof som nyligen tappats på blod
4. Fredrik (en annan) med tillhörande hund.

Och så jag. Som dött löpardöden under slöjoggen dit och tycker att vätskevästen väger minst fjorton ton. Det kommer bli bra det här…

Första femton avverkas i ett huj. För de femton efterföljande kilometrarna med fartökning har jag INTE lyckats programmera Garmin att hålla taktpinnen. Garmin har legat nere hela förmiddagen och jag kommer behöva ha koll på kilometertiderna själv. Surt.

Anyway. Det råder oenighet i gruppen om man kan starta en intervall i nerförsbacke och medvind (KAN MAN DET?). Gubbarna är rörarande överens om att så är fallet medan tanten i sällskapet tycker det är fusk. Jag låter mig övertalas, men tänker att jag då måste öka farten för att motsvara känslan jag letar efter. Jättelogiskt i min värld. Men det knorras lite där bak.

Längs stranden i Sibbarp och under den första delen av Ribban har vi vinden i ryggen. Jag klockar snabba kilometertider fast jag vet att det bara är vindens förtjänst. Stundtals ligger Fredrik med hunden framme och drar. Det kan möjligen vara hunden som drar, men oavsett: tempot är perfekt. Åker med. Tills han plötsligt avviker hemåt. Alltså hallå.

Olof ska lämnas på Brygga 5 för bad med familjen. Då har vi sprungit halva intervallen och i min värld är det självklart att byta håll och kriga mot motvinden en stund. När jag vänder på klacken möter jag Andreas som undrar om vi inte ska fortsätta HELA Ribban. Eh, nej. Det är ju fusk….

Med motvinden i ansiktet blir varje steg tvåtusen gånger jobbigare. Jag kämpar för hålla anständig fart men det känns som jag inte ens kommer framåt. Med Öresundsbron i sikte konstaterar jag att graden av upplevd trevlighet vid Broloppet 2025 kommer att vara 100% beroende av vindriktningen. Jag kommer hålla tummarna varje dag för att den blir åt rätt håll!

Vid 30 kilometer stannar jag klockan och lämnar av Andreas vid ställplatsen på Limhamn. Jag har 4 kilometer kvar på passet, men bara 2 kilometer till Brygga 5 och min baddejt med Fredrik (den vanliga). Som tur var har jag glömt husnyckeln hos den andra Fredrik och får en lagom omväg som gör att klockan slår om till 34,00 en meter efter jag är framme.

Check på ett ordentligt bra pass. Med bästa sällskap!

Har dock hört att en av gubbklubbens medlemmar hotat med att stoppa en kettlebell i min vätskeväst till nästa gång…. För sånna här roliga upplägg kommer man visst inte runt med ostraffat!