Löpning på Skåneleden. Åstorp-Röstånga 47 km

Det är tur att det finns fler galenpannor. Som föreslår löpning 47 km en helt random lördag i augusti. Det finns nämligen få trevligare sätt att umgås på!
Idag är det Skåneleden SL3 mellan Åstorp och Röstånga vi ska sätta tänderna i. Och vi har beställt det bästa väder!

Vi möts upp i Åstorp, dit Malmöfolket tagit sig med tåg. Jag som för närvarande befinner mig i Sportstugan har fått tigga till mig skjuts till starteb och en utplanterad bil vid målet i Röstånga. Logistiken kring arrangemanget sköter Fredrik som på köpet får ett långpass cykel och inte gnäller det minsta.

Anyway. Enligt Skåneledens kategorisering av leden ska det börja lätt, för att övergå till medelsvårt och avslutas med utmanande sista 12 kilometrarna mellan Klåveröd och Röstånga. Då efter 35 km när både benen och huvudet är som tröttast. En uppenbar snubbelrisk och den risken kommer jag visst att ta jag fasta på…

För den som aldrig umgåtts en hel dag i löparskor är det kanske svårt att förstå tjusningen men alltså: man hinner prata om allt, hinner bli trötta tillsammans, känna en gemensam längtan efter kaffe, skapa roliga minnen, leta dinosaurier och plåstra om varandras knän. Det blir liksom inte bättre.

Och det mesta går på räls. Efter en första bit genom skogen kommer vi ut på en grusväg över en åker. Det är så där härligt lättsprunget och mina ben gör ALLT för att fortsätta på denna autostrada på landsbygden. Så vi hamnar fel, såklart. Får vända och göra rätt. Vi genar över en scoutgård för att komma tillbaka till banan och passar på att fylla vattenflaskorna. Det kommer bli en varm dag och det är ont om påfyllnadsmöjligheter. Nästa chans är vid 30 kilometer där vi ser framemot fikastopp på Klåveröds vandrarhem.

Dagens enda mentala dipp får jag någonstans kring 20 kilometer. Jag börjar drömma om kaffe. Tillåter mig själv att zooma ut för en stund och tjuvlyssna på samtalen runt omkring mig. Om små tomtar som uppenbarat sig för någon. Om någon annan som roar sig med att lösa Palmemordet en gång om året. Vem behöver sommarprat när man har så här mycket spännande i bekantskapskretsen!?!

På Klåveröds vandrarhem tar vi lunch. Fredrik som studerat min Garmin säger att det inte var lunch utan långlunch. 1,5 timme har vi tydligen suttit och mumsat våfflor och druckit kaffe. Slå det den som kan! Fast…  minst en kvart gick åt att försöka få ner en Calippo-glass i en gammal Salomon soft-flask med för liten öppning. Ett life hack direkt från Instagram, som Johanna valde att testa denna varma dag. Oklart om det var värt mödan…

Efter lunchen är energin åter och humöret på topp. Maskinen lite trögstartad men kommer igång efter ett första sköna medlut. Nu börjar terrängen bråka lite mer och det är stenar och rötter minst överallt. Men jag tror vi alla är ganska bekväma med att ta det lugnt och småpromenera lite. Ingen vill riskera några vurpor.

10 kilometer senare når vi efter en brant uppförsbacke Kopparhatten och belönas med den mest magiska utsikt. Enda till Småland hör jag någon som säger men har inte gjort någon källgranskning på just det. Och här är vi ännu ovetande om att det är nu äventyret börjar. Två vurpor och två möten med dinosaurier på bara 8-9 kilometer.

Jag är först ut. Snubblar till och lyckas inte rädda. Flyger genom luften, landar på sidan och blir rullande ner för backen ett par varv. Solglasögonen flyger och det gör ont precis överallt, men jag är lugn. Det är blåmärksont och skrapsårsont men inte en enda stukad fot. En vinstlott i vurpor helt enkelt.
Vi stannar till och tvättar sår innan vi tar oss ner mot Skäralid för vidare omplåstring.  Det är där vi möter den första dinosaurien. Den är inte folkskygg och det är fullt med barn som klättrar på den. Joakim får vatten på sin kvarn. Det FINNS dinosaurier på Söderåsen.

Efter Skäralid möts vi av världens backe. Jag är förberedd efter alla mina löpturer i området. Varnar de andra för att deras hälsenor inte kommer att räcka till, men i ärlighetens namn är den inte alls lika farlig som jag kom ihåg den!

Sista 6 kilometrarna till Röstånga är föredömligt lättsprungna. Det rullar på fint hela vägen tills skylten 900 meter uppenbarar sig. Då är det Johannas tur att flyga i backen. Hon kör den mer klassiska stillen ”Platt fall” och ramlar raklång på magen. Någon omplåstring får hon dock inte eftersom hennes sjukvårdsmaterial sitter på mitt knä….

Tuffar sista biten in i mål. Klockan är strax efter 18 och vi har varit iväg en hel arbetsdag. Och vi har visst inte varit ensamma (zooma bilden…)…

Så där skönt trött sätter jag mig i bilen och kör hem. När sportradion spelar E-type skruvar jag upp på högsta volym, känner mig energiboostad till max. Fortfarande lyckligt ovetande om hur svårt det ska bli att sova när man har lyckats skaffa sig lårkakor, blåmärken och svidande sår på exakt alla håll på kroppen. Platt fall måste vara en bättre taktik….