Jag ska sälja min cykel och gå upp 30 kilo

Tanken var återhämtningscykling till Tomatens hus  för den traditionsenliga tomatpajen. Det blev något helt annat…

När jag kollade väderprognosen för någon dag sedan såg det ut att bli med-och sidvind. Sen hände något, och jag vill reklamera hela SMHI.

Cruisar ut ur stan i den enda medvind som dagen ska erbjuda. Därefter återstår 55 km av motvind, svordomar, snor och dåligt humör.

Jag var skadad under somrarna 2019 och 2020. Då cyklade jag så mycket att jag nästan blev cyklist. Jag var stark i backarna och Fredrik hade inte en chans. Jag trivdes med den känslan. Att det jag var jag som vände mig om och undrade var han blev av. Att det var han som hade tungan på hjulet. Jag levde på gamla meriter under 2021 och 2022. Förra året kände jag att han började komma i kapp…

Idag är läget annorlunda. Medan jag brottas med negativa tankar och blir galen på min extrema snorproduktion i blåsten, rullar han oberörd vid sidan om.

Vinden är ogenomtränglig när den kommer framifrån, men nästan ännu värre när den kommer från sidan. Jag kastas i sidled och får parera varje vindpust. Mannen bredvid rullar oberörd. Rubbas inte en millimeter av vinden. Han vet ingenting om sjuklig snorproduktion som gör att näsan inte går att andas igenom. Jag behöver snyta mig men att snyta sig i kuling är en chansning av rang, där sannolikheten att få snor all over the place är 100%

I utkanten av Billeberga får jag nog. Trycker på paus och sätter ner foten. Jag behöver energi. Jag behöver snyta mig i lä. Och jag behöver ladda om. Då säger han något om att det går sakta…

Trots att det rimliga hade varit att ta närmsta vägen kan jag inte motstå tvångstanken att ta mig uppför Rönneberga backe. Halva backen borde dessutom ha lite medvind. Trodde jag. Tills jag inser att vägen ligger i lä bakom en bondgård och att jag inte alls får blåsa upp för backen som planerat. En selfie på toppen och sen har han mage att säga att vi är sena till lunchdejten. Typ en halvtimme. Han säger att jag ska cykla före medan han messar dottern. Känner mig skyldig och kränkt på samma gång. Blir dessutom otroligt irriterad när jag behöver trampa för att komma nerför. Mannen med 30 fler kilo på kroppen rullar som en kanonkula och det är då jag bestämmer mig: jag ska äta upp mig! Eller sälja min cykel…

Till tomatpajen kommer jag arg och snorig, men allt är snabbt glömt och förlåtet. Utom snoret. Det kräver sin tvättrutin på restaurangens toalett innan jag är redo att sätta tänderna i pajen.

Och ja, den var precis lika god som alla år. Men jag hade behövt några bitar till av citronpajen om jag ska fixa mitt 30 kilosmål innan cykelsäsongen är över…