I väntan på att Fredrik ska bli löpduglig får vi ta till cykeln om vi vill upplevelseträna ihop. Idag dammade jag av min racer för första gången den här säsongen. Bättre sent än aldrig…
Vi packar med cyklarna och tar tåget så långt bort som Skånetrafikens sommarkort räcker. Från Bromölla ska vi sedan trampa för egen maskin de 73 kilometrarna till Ronneby och världens godaste Saltkolabiskvi.
Att cykeln ska vara i cykelbart skick efter ett år i förrådet är något jag bara tar för givet. Den ska visa sig fungera felfritt men så här i efterhand kan jag bli nervös över att jag inte ens testcyklade runt kvarteret först….
Vi trasslar oss ut ur Bromölla på små störiga cykelvägar med rötter och gropar. Vi hamnar på små vägar med mycket trafik och konstaterar att bara Skåne skånska vägar har. Sånna små vägar utan trafik, överallt och åt alla håll! Alla cyklister borde flytta dit!
Det är en hyfsat lättcyklad väg sånär som på sista 15 km in mot Ronneby. Då blir det plötsligt bergochdalbana och dags för löparbenen att visa vad de går för. Det blir en stunds mjölksyra, men tyvärr helt utan belöning i form av sköna nerförsbackar.
Första backen ner är brant och slutar med stopplikt längst ner. Jag hänger på bromsen tills knogarna vitnar. Nästa gång nerför är det grusväg med löst rullgrus. Inte läge att släppa bromsen och känna fartvinden alltså!
Men efter grus kommer en annan slags belöning. Lunch och fika på Mandeltårtan. Och alltså, den där biskvin. Jag hade kunnat hoppa stavhopp till Ronneby för en sån!
Inga kommentarer