Parkrun. Premiären.

Jag har råkat beblanda mig med människor som springer Parkrun. Efter ha hört nördiga historier under senaste tidens fredagslöpningar kände jag ett behov av att testa. Premiären blir i Umeå.

Parkrun startades i England och har därefter spridits över hela världen. Man registrerar sig gratis, får en streckkod och kan därefter springa var som helst och få sitt resultat registrerat.

I Sverige finns Parkrun på 11 platser varav Umeå är den nordligaste. Malmöbanan har jag på Ribban, 2 km hemifrån, men den är alltså ännu otestad.

Anyway. Dyker upp vid Broparken 15 minuter före start. För att försäkra mig om att jag gjort allt som krävs för att vara med. Det har jag. Allt är lugnt. Tar en vända för att värma upp medan jag studerar alla mötande löpare grundligt. Kanske ska de också vara med? Och hur snabba kan de tänkas vara…?

Fem minuter innan start får jag en genomgång av banan. Det är känd mark och jag kommer inte kunna springa vilse ens om jag försöker.

Vi är 18 personer som går mot starten och det pratas både norrländska och engelska bland deltagarna.  Förra veckan var det visst australiensare i startfältet och nu alltså både engelsmän och en från Skåne. Jag känner att det här kan bli en resegrej. Att samla städer till sin Parkrunsamling.  Kul och nördigt.

Vi väntar in ett cykelsällskap och gör vågen för dem när de passerar. Sen är det start-tuta och dags att röra på påkarna.

Efter två dagars vandring med tung ryggsäck känns fötterna som manglade under en ångvält. Jag har inga förhoppningar men tänker att jag borde kunna uppbringa maratonfart i fem kilometer…

Jag tar tre steg och har redan fått lucka. Någon draghjälp kan jag alltså inte räkna med. Och benen känns inte så pjåkiga ändå. Ändrar plan. Halvmarafart i 5 km blir ett perfekt kvalitetspass. Men då tänker jag inte på att jag har kraftig medvind när beslutet tas!

När jag kommit över bron till Bölesholmarna och snurrat runt på första loopen ser jag nästa löpare uppe på bron. Det kommer inte bli fight om förstaplatsen.

Efter 3 km tar jag mig tillbaka till fastlandet som välkomnar mig med världens motvind! Sista 1,5 km känns som 15 minst och det är skönt att få stappla in i mål tillslut. Någon spurt blir det inte och jag slipper bli omsprungen med tre meter kvar. Istället hinner jag både snacka med funktionärerna och dricka te innan tvåan ger sig tillkänna fem minuter senare.

Seger i premiären alltså. Jag skulle kanske inte ha avslöjat att vi bara var 18 stycken….

Jag har hört talas om nördiga utmaningar, som att springa Parkrun i städer som börjar på alla alfabetets bokstäver. Nu har jag checkat bokstaven U. Att pricka exakt samma tid två gånger ska visst också ge någon utmärkelse och jag tror jag har viss fallenhet för just det.

Ja ni hör. Jag är fast.