”De andra löparna måste hata dig”

Fredrik sitter och tittar på mina siffror efter dagens långpass i 28 graders värme. Konstaterar att jag hållit jämna och fina watt, men att de ökat lite efter kilometer 30….

Jag säger att det beror på att jag fick feeling. Kände mig odödlig med osinlig studs i mina ben. Han tittar på mig med konstiga ögon och säger de ännu inte så bevingade orden ”De andra löparna måste hata dig”.

Han utgår från sin egen erfarenhet av långpass, och känslan efter 30 kilometer. Stapplande ömma ben och känslan att bara vilja sluta. Han föreställer sig det hemska i att i detta läge råka ut för en klämkäck studsboll . Som tycker att varmt är skönt, och alltså lyckas få feeling när det enda rimliga är att vara trött. Han förstår inte alls hur man kan känna sig studsig i en hetta som förvandlat vem som helst till en blöt fläck. Jag förstår inte riktig heller. För de första fem kilometrarna är jättejobbiga. Vätskevästen tung och benen ännu tyngre. Tror inte jag ska överleva mina 30 kilometer men sen händer något. Det är som systemet anpassar sig till temperaturen. Som alla motorer vevar igång och traktorn startar.

Jag njuter i värmen, med vetskapen om att rundan kommer att avslutas på brygga 5, och sen rätt ner i vattnet. Då har jag inte kommit på min bästa idé än. Den som uppenbarar sig efter 22 kilometer. Ringer dottern och frågar om hon vill glassdejta om fyra kilometer. Hon är på väg på cykel till Västra Hamnen men gör en tvärvändning vid blotta tanken på glass. Tur och retur får hon 8 kilometers omväg för den där glassen men hon tycker ändå det var värt.

Kanske var det min spontanta glassdejt och en kvarts guldkant med dotter som spruttade igång benen inför sista biten till badet.  Ingen kan väl hata mig för det?