Ändrade planer men inte slapp jag intervallerna…

Jag har ett tufft pass på schemat, 32 km varav 4×5 km i marafart. Så får jag frågan om jag vill sällskapsspringa 25 km…

Vacklar. Ska man följa planen eller vara social? Se erbjudandet som en chans att slippa det där jobbiga och njuta runt istället?

Skriver vad jag hade tänkt men låter påskina att jag kan tänka om. Överlåter beslutet åt nån annan liksom. Men alltså, de är lättflörtade och svarar snällt att de hänger på mitt pass. Så ja, det blir maraintervaller ändå. Fast i Lomma! Och med bästa sällskap!

Att väva in 5-kilometersintervaller i ett långpass är värsta tricket om man vill springa långt utan att märka det. Vi betar av en intervall i taget och plötsligt har vi sprungit 27 kilometer. Bara fem kilometer mysjogg kvar!

Jag vet inte vad jag tankat benen med men de är fjäderlätta. Springer nästan 15 sek snabbare per kilometer än på samma pass förra året. Och upplever mig inte i närheten så trött efteråt som jag verkade vara då…

En bra känsla inför de två marathon som väntar i september.

Ur ett socialt perspektiv kanske inte maraintervaller är det bästa, det är inte som att vi orkar prata under intervallerna. Men under uppvärmning, återhämtningskilometrar och nerjogg hinner vi avhandla allt möjligt. Som varför den ekologiska ikaffet smakar blomvatten och hur man får tvål och vatten på en offentlig toalett utan att starta handtorken…

Vi hinner också duscha i en utomhusdusch och prova badkvaliteten vid Lommas nya T-brygga.

Sällskapslöpning och kvalitetspass behöver verkligen inte utesluta varandra! Tack Malin och Andreas för en höjdarlördag!