Race report: Kalmar Malkars 21 K

Det är loppet Fredrik aldrig lär sig vad det heter. Loppet som startar så sent att det omkullkastar all matlogistik. Det är loppet som ska ge mig en aktuell formcheck på halvmaradistansen, en distans jag inte sprungit sedan 2019 i Barcelona. Kalmar Malkars. Eller var det Majlars, Maklars eller Maslaks…?

Vi är på plats 90 minuter innan start och jag får en känsla att det här ett lopp med bara snabbisar. Idel friidrottslinnen, spänstiga upphopp och kortkorta tights, själva definitionen på snabb löpare…

Ingenstans ser jag vardagsmotionären eller 50+tanten. Utom när jag råkar spegla mig i någons solbrillor! Blir nervös. Kroppen har ju dessutom känts superstel senaste dagarna, och enligt Garmin borde jag hellre gå och virka! Jaja. Det går som det går men först det obligatoriska toabesöket.

Det finns inga bajamajor, bara enskilt utplacerade toaletter i träningsanläggningen i startområdet. Köerna ringlar långa vid alla och det gäller att välja med omsorg. Ta den kö där risken är minst för toalett-sms:ande löpare framför. Eller löpare hårda i magen… Jag köar ett tag men inser att jag kommer missa starten. Det blir en buske runt husknuten. Tillsammans med halva startfältet! Man får inte vara blyg…

I starten hittar jag Camilla som jag följer på Instagram. I snacket som följer missar vi nedräkningen och plötsligt går starten. Hoppsan, dags att veva igång maskineriet!

Folket i snabba outfits drar i väg i ett galet tempo och jag rycks med i suget som bildas bakom. När klockan visar 4:10-fart inser jag att jag behöver dra i handbromsen. Vill ju inte krokna efter två kilometer…

Fredrik ska enligt överenskommelse stå vid Kalmar slott, som ligger fint på kilometer sju. Där ska han ta den perfekta bilden med en pigg spänstig rosaklädd löpare med det magnifika slottet i bakgrunden.

I fantasin that is. I verkligheten får den rosaklädda spänstiga löparen maxa för att komma undan från den långa löparen med de spikraka benen, i ett desperat försök att bli ensam på bilden. Hon lyckas sådär. Och sen springer han om och försvinner i fjärran.

Strax efter den misslyckade photoshooten, med långa ben och utan slott, håller jag på crasha ett bröllop. Med fem centimeters marginal hinner jag väja för bruden och passerar smidigt mellan henne och tärnan. I det tysta hoppas jag att fotografen som precis missade slottet råkat vara på alerten, för den här bilden hade varit grym. Men det blev tyvärr inget med det.

 

Vid 12 kilometer har jag tappat alla löpare. Jag ligger ensam långt efter snabbisarna, och före de där vanliga människorna som ändå visade sig finnas.

Att uppbringa fart i sin ensamhet är mentalt tufft. Ingen att jaga. Ingen som drar. Ingen som stressar en i nacken. Jag tappar fokus.

Försöker hålla mig under 4:35-fart men det blir svårare och svårare. Speciellt som vi kommit in i ett parti med motvind. Jag har inget att sätta emot, men hoppet tänds när jag hör ett par fötter närma sig bakifrån. Måtte det vara en bredaxlad kille i 4:35-fart.

Det är det inte men det spelar ingen roll. Han ligger ändå bakom och glassar. I ett par kilometer innan han bara sticker. Jag muttrar i mungipan. Jämställdhet i all ära men det hade varit najs med en gentleman som la sig före och drog nångång!

Den här mannen ser jag inte skymten av mer, men långt där framme ser jag den långa killen med de raka benen. Han som hållit undan i 12 kilometer men nu plötsligt finns inom räckhåll. Autopiloten Anna, go find it!

Med hjälp av Fredrik och övrig hejarklack den sista biten in mot mål lyckas jag komma i fatt honom och gasa om. Räknar ner (det har jag förvisso gjort sen kilometer tre) och tuggar mig sakta mot mål.

På målrakan, såklart fotograferad, blir jag omspurtad och förnedrad med två sekunder. Ett scenario som känns otrevligt bekant.

Men skitsamma. 1:35:20 och jag är toknöjd. Visste inte alls vad jag hade i mig och med tanke på trötta ben hade jag inte några högre förväntningar.

Halvmarathon alltså. Hade glömt att det var en jobbig distans. Och dessutom: säg aldrig till en Malmöbo att Kalmar är platt! Varje tunnelundergång är ju ett eget Mount Everest.

Tack Högby IF för fint arrangemang. Välmarkerat och bra fixat! Hade önskat ett par kompletterande bajamajor i starten bara….