Seven Hanging Valleys

Jag har hunnit komma hem men har lite kvar från resan att berätta. Seven Hanging Valleys alltså. Vilket makalöst ställe!

Det är fredag och resans sista dag. På schemat en helt ny ingrediens: Kustpasset! En bussutflykt till Seven Hanging Valleys, med traillöpning och avslutnande träningspass och yoga på Carvoeiro Beach. Vad kan gå fel liksom?

Enda orosmomentet är hur jag ska hinna äta min frukost. Jag har 30 minuter på mig och det brukar ta minst en kvart bara att mecka ihop min havregrynsgröt med alla tillbehör. Hänger på låset och lyckas. Men jag gillar ju det där med evighetslånga frukostar bättre…

Bussresan tar nästan en och en halvtimme och maten hinner precis sjunka undan innan det är dags att börja springa. Man kan välja mellan 5,4 km, 8 km och 15 km och jag tar såklart 15. Vill ju inte missa några spännande vyer och benen känns trots alla mil i benen fortfarande pigga.  Är dock lite nervös över terrängen som beskrivs som tuff trail. Jag är ju en asfaltlöpare…

Men det där med tuff visar sig vara en överdrift. Visst finns en del stenar att snubbla på, och på något enstaka parti får vi krypa på alla fyra, men mestadels går det bra att springa. I sällskap av hundratalet andra marathonlöpare är jag heller inte hopplöst sämst. Vi är ett helt gäng Bambis på hal is, även om några briljerar med imponerande trailskills.

Vi blir avsläppta 8 km från Carvoeiro och ska ta oss springande till byn. De som valt åttan stannar där medan femtonkilometerslöparna springer en extraloop på 7 km, tillbaka till samma ställe.

Första 8 kilometerna är nästan enbart trail med fantastiska utsikter över havet och de grymma klippformationerna som finns längs hela sträckan. Vi kommer vilse en gång och får lite ofrivillig asfalt, men är snabbt tillbaka på banan igen. Och i ärlighetens namn är det ju lite skönt att tänka på var jag sätter fötterna för en stund!

Det bli en snabb paus i byn innan tar oss vidare in på extraloopen. Som startar med en evighetslång uppförsbacke. Ockelbomaffian ligger längst fram och drar men jag håller mig till en grupp bakom,  eftersom jag vet att trailen snart väntar igen. Eller gör den? Vi springer oväntat mycket asfalt för att vara ett trailpass och mina asfaltben jublar. Hör dock lite knorrande från de som önskat mer trail.

GPS-filen leder oss in bakom en stängd grind och vidare på en stig som plötsligt tar slut. Vi är vilse. Får vända tillbaka och leta oss ner mot havet och plötsligt är vi åter på stigarna. Njuter av vyerna, och fotostoppen blir många och långa. Att bara springa hade varit att missa hela grejen eftersom jag måste ha koll på mina fötter. Och de är ju tyvärr inte hälften så fina som utsikten framför mig!

Tillbaka i mål blir det ett dopp i ett vågigt hav, en tvivelaktig lunch och häng på stranden. Alla hänger inte. Vissa gör tabata och yoga. Men ärligt, efter en veckas träning känner jag mig klar. En glass och en badhandduk lockar mycket mer.

12,5 mil in på kontot under veckan. Och det ser ju alla att det krävs en sista morgonjogg innan hemresa för att justera…