Att lyda Garmin och älska stoppljus

Jag har världens tjurigaste Garmin. Mest tycker den att jag ska vila, och ibland drar den till med 10 sekunders sprintar. Jag lyssnar oftast inte. Men när den för en gångs skull ger mig ett riktigt pass kan jag inte motstå. 2 x 17 minuter milfart. Med 5 minuter återhämtning däremellan. Görbart.

Vem som kom på just SJUTTON minuter, och varför, är oklart. Siffran är fruktansvärt ojämn. Både 15 och 20 hade kännts mer logiskt, men okej, jag måste släppa mina tvångstankar. 17 minuter är säkert precis lagom.

Att steppa upp till 4:30-fart känns läskigt men det funkar. Som en klocka tickar jag intervallerna på 4:30 resp 4:29 och ger mig själv en vänlig klapp på axeln innan det är dags att masa sig hem. Efter att ha stannat och andats en stund ger jag mig av i något som knappt kallas fart. Hemlängtan är massiv och två kilometer har aldrig känts så långt. I fjärran ser jag ett rödljus och hoppet tänds. Måtte jag pricka RÖTT så jag får vila.

Det gör jag. Stannar snällt vid stolpen och unnar mig att INTE trycka på knappen. Tyvärr kommer det någon strax efter och trycker. Annars hade jag kanske stått där än, vilket var själva syftet med att inte trycka…

Prickar in ett rödljus till och njuter av en mikroskopisk vila innan jag ger mig på de sista femhundra meterna hem. Rödljus alltså. Aldrig älskat dem mer!

2 x 17 var ett kul pass. Nu håller vi tummarna för fler sånna. Sprint och vila i all ära, men känslan efter det här är magisk!