Årets bästa spremla!

Årets bästa spremla korad! Eller själva springet kanske inte var det skönaste. Men ingen kan kalla mig solskenslöpare i alla fall…

Det är planerat sen länge. Löpning till Vismarlöv och bagarstugan långt ute på landet. Där de godaste semlorna ska finnas. Allt enligt säkra källor. När vi planerar den fantastiska utflykten tänker vi nog i lite mer roskaskimrande banor. Men nu ville vädret annorlunda!

Möter upp Johanna strax efter lunch. Fortfarande lite för mätt för att ens tänka på semla men det ska lösa sig längs vägen. Johanna är min överkvinna när det gäller semlor och jag litar till 100% på hennes semmelsmak. Säger hon att den är värd att springa 24 kilometer i regn och motvind för, då är det så!

Ut genom Malmö finns lite bebyggelse som skyddar oss från den värsta vinden, men snart är vi ute på öppna fält. Det har regnat igenom både byxor, jackor, tröjor och sport-bh:ar och vi håller på att komma fram utan att ha tagit en enda bild. Det är liksom för kallt för att stanna. Men vi kommer på bättre tankar och offrar oss för ett par stela selfies där man liksom kan se att överläppen har frusit till is.

Efter 21 kilometer är vi framme vid målet, byter till torr tröja, men de där byxorna alltså. Smetar sig fast på benen som en blöt trasa medan tårna simmar omkring i skorna.

Dricker två ORDENTLIGA koppar kaffe bara för värmen. Och sen är det dags att hugga in på den där semlan.

Grädden är len och helt perfekt vispad. Och smakar inte sött, bara grädde. Mandelmassan är lagom söt, med goda bitar och crunch. Och bullen precis så där lagom tuggig och med perfekt mängd kardemumma. Den är ganska stor men jag får ingen proppmättkänsla, utan hade faktiskt kunnat tänka mig en till…

Det är nästan med sorg i hjärtat jag sväljer den sista tuggan, och ungefär samtidigt börjar vi fundera på hur vi ska kunna få till en löprunda till innan de avslutar semmelsäsongen om 1,5 vecka. SÅ god är den.

Fast nu fryser jag igen. Under de en och halv timme vi fikar har byxorna inte ens börjat torka och snart är det dags att ta på den BLÖTA jackan igen. Ångesten är monumental när vi går ut i regnet igen för de avslutande 3 kilometrarna till bussen. Vi har behövt kalkylera noggrant, för att inte komma för tidigt och behöva vänta, men inte heller missa bussen och behöva vänta en halvtimme på nästa.

Samtalsämnena under dessa tre kilometer har ett gemensamt. Värme. Vi pratar fotbad,  massage, stora baljor te och soffhäng under filt. Och av det kalla vattnet i min vätskerygga har INGET gått åt.

Till busstationen i Klågerup kommer vi tre minuter före bussen, vilket vi får ge oss själva en stor klapp på axeln för.

Nu måste jag kolla vädret nästa helg….