Löpare är inte gjorda av socker

Jag vaknar till ett väder som är själva definitionen av elände. Det snöar på tvären och blåser så det viner i friskluftsintagen. Vettiga människor jobbar hemma och gör allt för att slippa gå ut.

Men jag är kaffesugen och pälsar på mig alla kläder jag äger. Människokläder that is. Traskar iväg till kaffebaren mellan två möten. Ser väderångest i alla blickar jag möter. Plötsligt hör jag två glada röster mitt i misären. Och lätta klafsande i steg i snömodden. Det är två löpare som springer och snicksnackar. Som om ovädret inte fanns.

Då bestämmer jag mig. Jag ska också springa. För det är förmodligen det enda sättet att bli riktigt glad i ett väder som detta. Frågan är hur underlaget ska hinna bli på sex timmar tills jag slutar jobba. Håller mig uppdaterad på Strava och ser att folk minsann varit ute både till lunch och därefter. Då ska det väl funka för mig också…

Stundtals går det bra, lika ofta slirar jag omkring som självaste Bambi. Jag väljer cykelväg istället för gångväg och får slänga mig till sidan för att undvika frontalkrock med lådcyklar. Under korta sträckor kan jag hitta något som kallas flow men för det mesta hoppas jag att det ska se bättre ut efter nästa krök.

Ändå är jag glad. För att jag tar mig ut och genomför. För att luften är härlig och snön ändå fin. För att jag möter så många löpare där ute. Med den där fånigt lyckliga blicken. Och den där nicken i samförstånd över det galna vädret.

Löpare alltså. Gjorda av stål.