Hovdalaleden 58 km – för att vi kan!

Jag hade tänkt att det kunde vara kul att köra Hovalaleden på två dagar. Med övernattning och pizza i sportstugan. Men mina vänner är lite mer hardcore…

Får frågan om jag vill hänga med på Hovdala-leden på en dag, och nappar utan att blinka. Får man sånna frågor tackar man liksom inte nej. Men jag förhandlar till mig en lunchpaus efter 40 km. Med kaffe. Någon måtta får det ändå vara. Det här är historien om en helt ovanlig lördag:

Jag möter upp Ann-Elise på Hässleholms station strax efter åtta. Jag har avsatt hela dagen för äventyret och vi har ingen stress. Gott så.

Första delen av leden är lättsprungen och vi hinner bli varma innan backarna kommer. Jag har lagt in leden i klockan mest för skoj, jag hittar ju här. Tror jag… Att prata och följa prickar samtidigt är dock inte min paradgren. På väg upp mot utsiktsplatsen i Tormestorp kommer vi vilse och snurrar ett par runtruntvarv innan vi är på banan igen. Inga problem, vi är fortfarande pigga och på gott humör.

Strax innan slottet är det dags igen. Jag ber Ann-Elise ta en bild med utsikt över sjön, och mitt i denna rafflande photoshoot missar vi stolpen precis vid hennes sida. Den som säger att vi ska höger. Vi fortsätter rakt fram och får några hundra meter extra. Som om leden inte är lång nog…

Att tillbringa en hel dag löpandes med någon är ett fantastiskt sätt att umgås. Man hinner liksom prata om allt, och ändå stundtals springa helt tysta bredvid varandra utan att det känns krystat. Jag börjar känna mig hungrig och frossar loss på salta nötter som kan vara det godaste som finns. I väntan på lunchen som nu rycker allt närmare. Vid 42 km är det dags.

Fredrik har lagat soppa till oss och på bordet finns både mackor, salta nötter och chips. Det bästa blandningen av salt och salt. Han vet vad sin långpassfru behöver. Och en latte på det. Snart är vi redo för de avslutande 16. Men det tar emot lite…

Sista biten runt sjön är lättsprungen och jag tackar banläggaren att alla branta backar redan är avhandlade. Men vi har ett problem. Den ursprungliga Skåneleden är avstängd genom Alsumpskogen och omledningen är gjord på världens tråkigaste asfaltväg. Dessutom är nya vägen minst någon kilometer längre. Vi är inte upplagda för det utan kryper under avspärrnings-snöret. Jag blir liksom inte mer rebell än så här…

Spången är flera kilometer lång och nog inte underhållen på den här sidan stenåldern. Man får hålla tungan rätt i mun för att inte trampa ner i hål, eller snubbla på det antihalk-nät som rullat ihop sig i stora bollar.  Men åtminstone får vi något annat att tänka på medan vi springer undan några kilometer. För nu börjar vi längta efter målgång.

Och dit kommer vi till slut. Dessutom perfekt tajmat till Ann-Elises tåg. Sjäv sätter jag mig i bilen hem. Och möts av doften av nybakade kanelbullar. Ett perfekt avslut på en perfekt dag.

Ingen icke-löpare kan förmodligen förstå tjusningen med sånt här. Inte förstå varför. Men alltså, det finns bara ett svar på varför. För att vi kan. Och känslan av att kunna är helt fantastisk. Tack kroppen. För allt du gör.