En viloklocka!

Jag köpte finaste Garmin-klockan till mig själv i 50-årspresent. Den som kan allt. Den som vet hur jag sover, tränar, mår och bergis vilken färg jag har på strumporna. Men alltså. Jag tror den är lite lat….

Första veckan jag använde klockan gick jag ut och sprang 56 kilometer. Som om det var världens naturligaste sak. Sen dess är det kört. Det spelar ingen roll vad jag gör, den rekommenderar BARA vila.

Medan Fredriks klocka är snäll och medgörlig är min bara sträng. Han får träna 45 minuter och ibland till och med en hel timme. Men jag ska bara vila. Och göra 15 minuter andningsövning.

Naturligtvis lyssnar jag inte på hela örat. Då hade jag ju dött av tristess. Jag smygtränar. När jag går på Body Pump bryr den sig inte. Det är tillräckligt mesigt för att inte räknas, tänker den. Men GUD NÅDE om jag springer. Oavsett tempo eller tid så är det en sjuhelsickes belastning och jag kastas tre dagar tillbaka i viloträsket.

Enda gången jag får beröm är när  jag sitter orörlig i en kontorsstol. Då kan jag efter ett par timmar få höra hur duktig jag är på vila och hur bra jag återhämtar mig.

Hade min klocka fått bestämma hade jag jobbat 12 timmar kontorsjobb om dagen.  Jag hade blivit så utvilad och pigg.

Fast det känns lite tvärtom vad all forskning tjatar om. Att vi inte ska vara stillasittande….

Jag måste ha köpt fel klocka. Det var ju en träningsklocka och inte en viloklocka jag skulle ha…