Lögdeälvsleden – Trail på riktigt…

Alltså. Norrländska vandringsleder spelar i en annan liga än de skånska. Vi var beredda på ösregn hela dagen, men resten…

Vi startar i Nordsjö dit vi blivit skjutsade av en snäll mamma. Vår egen bil står parkerad 30 km ner längs Lögdeälven och det är dit vi ska ta oss. Vi har ingen aning vad som väntar. För flashiga hemsidor och ledinformation är inget som man lägger någon större kraft på här. Markeringen är dock inte så mycket att anmärka på.

Vi startar med 800 meter nerförsbacke från bilvägen till leden, och sen fortsätter det rätt så snällt. Vi springer på. Jag känner mig hoppfull, det här kommer inte att behöva ta hela dagen…

Det är innan vi fattat upplägget. Banan går förvisso längs älven men gör därifrån avstickare via tokbranter upp och lika brant ner till älven igen. Vi klättrar upp på alla fyra, men det är nerförsbranterna som är värst. Jag växlar mellan sidled, baklänges, åka på rumpan och klänga kring träd.

Det regnar. Men det är inte bara blött uppifrån. Vi springer genom gräs som håller oss blöta även under de stunder regnet tar tillfällig paus. Till slut är allt så blött att touch-skärmen på mobilen slutar funka. Ödesdigert både för den som vill ta fancy bilder och för den som vill hitta vägen när vi plötsligt hamnat snett!

För snett hamnar vi. Inte jätteofta men ibland desto mer rejält. Det är när markeringen plötsligt sitter på ett träd som hänger ut över ett stup, och nästa markering helt saknas. Kanten har liksom rasat ner i älven och det är brant nerför åt alla håll.

Fredrik lyckas leda oss rätt via en bäck och har vi inte varit blöta innan så är vi det nu. Runt omkring oss avgnagda träd efter ett bäverkalas som uppenbarligen ägt rum just här.

Älven är vid vår sida hela vägen men när vi närmar oss slutet ser jag den inte längre. Jag är trött på älv och natur, jag vill ha E4! Springa platt på asfalt.

Jag får nöja mig med grusväg. I några kilometer är livet underbart. Inte en enda rot eller brant. Autopiloten jublar. Men inte så länge. För tro tusan att vi ska ner för en galen brant till innan vi får mata grusväg lika många höjdmeter upp igen.

Vi är minst sagt möra när vi når toppen och bilen som väntar. Men alltså är det asfalt jag ser? Och en ojämn kilometer på klockan? En oemotståndlig kombination. Jag springer förbi bilen. På lätta steg njuter jag av den totala avsaknaden av blött gräs, ormbunkar och hala rötter. Jag var slut som människa för två minuter sen, men nu hade jag kunnat fortsätta i evighet. Asfalt. Lösningen på allt!