Fredagströsklar

Ett av mina absoluta favoritpass kommer från Portugal. Där finns en runda som i löparmun heter Castro Marim-rundan. En blandning av ganska långt och fart.

I senare versioner är den omarbetad lite för att passa med kuperingen på plats. Det här är ursprungsversionen utan hänsyn till de obefintliga backarna vi har i Malmö:

Uppvärmning 20 minuter

10 min marafart

20 min marafart

15 min marafart – 10 s/km

10 min marafart – 15 s/km

5 min marafart – 20 s/km

5 min fri fart

Nerjogg 5 km

Mellan intervallerna 2,5 min jogg

Första två går plättlätt. Känner mig stark som ett troll. Sen händer nått på tredje intervallen. Plötsligt får jag slita för den fart som precis var lätt. Och för den nya farten jag ska hålla får jag slita än mer. Fattar inget. Men har noterat att det här händer mig ibland. Att jag liksom kommer fel in i intervallen och att steget inte stämmer.

Kämpar mig runt och i nästa återhämtning stannar jag till och dricker. Gaskar mod i mig själv och tänker att det bara var tillfälligt hjärnsläpp i kroppen.

10-minutrarna därefter ska gå ännu fortare men nu är jag på banan igen. Inga problem. Kroppen svarar.

På första 5-minutraren lyckas jag dra upp tempot lite till men till sista fri-fart-intervallen finns inte mer att ge.

Fri fart brukar betyda att alla gaseller sticker före. Det är också då vi brukar befinna oss i en pinjeskogen med rötter. Och jag som varken har spurtmotor eller trailteknik brukar inte få till någon särskild tempoökning.

Det får jag inte idag heller. Trots att underlaget är den perfektaste asfalt. Men fri fart är ju fri. Så den är ju rätt oavsett. Ändå skönt.

Fast skönast av allt är doppet efter. Ligger i länge och väl i de sjutton graderna. Mest för att tre badvakter blockerar trappan upp och jag inte vill störa. Jag har ju inte de mest fancy löpartrosorna på mig…

Hundra år har gått och jag är rejält hungrig. Springer hem som i ett vacuum och undrar om jag någonsin ska komma hem.

Möter Olof som noterar min frånvarande blick. Rackarns att man ska bli ertappad när man är som tröttast. Men sen…

Vid nästa rödljus står en kille. När jag stapplar iväg ropar han: Det ser bra ut! Springer du marathon?

Hostar fram ett svar och sträcker på mig. Skuttar pigg hem den sista kilometern och kraschlandar sen på hallgolvet. Och ingen är hemma och kan ta av mina skor…