Av schematekniska skäl fick veckans långpass bli på en torsdag. Och det var inte vilket pass som helst…
I Helsingborg marathons marathonprogram hittar jag en rolig utmaning: 33 km med 4 x 5 km fartökningar som ska gå i tänkt marathonfart + 10 s/km. Why not liksom?
Programmerar klockan och ger mig ut. Känner mig helt nervös. Passet är jättelångt och jag har aldrig kört så mycket fart i ett långpass tidigare.
Första intervallen går i rak motvind. Vi snackar FEM kilometer i motvind. Jag misströstar en smula men tänker att det blir gott på hemvägen sen. När jag är trött och sliten. Nu ska jag ju ändå vara pigg väl?
Andra intervallen går ganska obemärkt förbi. Det blåser från sidan och det känns ok. Men är det inte små regndroppar jag känner? Lagom till andra återhämtningen öppnar sig himlen. Och den öppnar sig inte lite. Människor i människokläder tar skydd, gör roliga skrikljud och skyddar frisyren med sina handväskor. Jag och den enda löpare jag möter skrattar högljutt och i samförstånd. Tar armarna rakt ut i sidan och låter regnet piska bäst det vill. Ösregn är kul i löparskor. I alla fall om man hunnit få upp värmen först.
På tredje intervallen är det payback time. Medvind i ryggen de första tre kilometrarna känns riktigt najs. De avslutande två på grus, not so much. Nu börjar det kännas i vaderna och jag uppskattar asfaltens gratis-studs. Men nu är det snart bara en intervall kvar.
Några säger att Malmö är platt. Det kan hända att jag också gör det. Jag brukar ju inte skramla mer än 30 höjdmeter på en random runda. Men alltså, lagom till fjärde intervaller har någon lagt dit backar, och till och med berg. Plötsligt ska jag in i tunnlar och under varenda väg som finns. Vägen från Hyllie och hem har aldrig varit så här kuperad. Någonsin.
Utanför Stadion piper klockan för intervallslut. Jag är klar. Med intervallerna…
Men passet är inte klart. Jag behöver skramla ihop 4 km till för att komma upp till 33. Och jag har bara 700 meter hem…
Stannar klockan för ett par sekunder. Andas. Försöker peppa liv i det som mest känns som en trasa.
Sen snurrar jag runt-runt i Pildammsparken. Nästan sovandes. Tills dess att klockan tycker jag är klar.
Slänger mig på hallgolvet och ångrar två saker. Att jag bokat tvätt-tid och att jag planerat stark koreansk bowl med kimchi. När magen skriker efter något lätt-tuggat och fett. Alternativt müsli och mjölk. Hur tänkte jag ens?
Anyway. Så nöjd. Med springet, om än inte med matval och tvätt-tid.
Men be mig inte förklara hur jag ska lyckas hålla den här farten dubbelt så länge i Helsingborg. För det begriper jag inte!
Inga kommentarer