Hur man smygbadar utan att det märks…

Jag skulle bara riva av ett par trösklar. Hade dealat till mig en sen lunch på hemmakontoret och brett en ostmacka för att Fredrik skulle överleva så länge. Men så hände det nått…

Trösklarna är tio minuter långa och fyra till antalet. Jag checkar av allihopa lite snabbare än tänkt. Får till och med beröm av en förbicyklande man som tycker att det går RIKTIGT bra. Någonstans på tredje intevallen regnar det lite, men inte mer än att det är skönt. Någon söker skydd under ett träd men jag tycker det mest är småstänk.

När fjärde intervallen är gjord känner jag mig inte alls tillräckligt avsvalkad utan unnar mig ett dopp i havet. Med lite dåligt samvete för att lunchen nu blir ÄNNU senare, men tänker att han inte märker nått. Det blir ett blixdopp innan jag springer hem med halvknutna skor, byxorna på halvstång och spi-beltet bakåfram.

Glad över medvinden som tar mig hem i ett hyfsat tempo trots att benen är trötta efter trösklarna. Hoppas han inte är hälften så sur över den sena lunchen som jag skulle ha varit….

Kliver över tröskeln (många trösklar nu…) och försöker låta så där charmigt trevlig. Göra mig omöjlig att bli sur på. Tänker ändå att kläderna ska avslöja mig. Och det blöta håret. Men icke.

Lokalt över vårat hus har det tydligen ÖSREGNAT och han säger:

– Du kom inte undan regnet ser jag?

Och jag bara instämmer. Det var jätteblött därute…

Sen får jag erkänna mitt tilltag. Men inga hard feelings. Den där mannens blodsockerkurva funkar inte som min. Han dör inte om han inte äter klockan 12….